Göteborgsposten – 12 februari 1863, sida 3

—— — — — — Klockorna och Toruväktaren. En saga af —k. Högt uppe i det hoga klocktornet satt den gamle tornvåktaren i sin lilla luftiga kammare. Det tarfliga rummet upplystes sparsamt af våktarens anspråkslösa tranlampa, och vid dess sken satt han och lappade sina stora spikbeslagna skor, hvilka uti minst femtio års tid hörts slamra i de långa stentrapporna, hvilka förde upp till tornet. Bredvid honom låg bans gamla lur, i hvilken han tutade nattens timmar; och öfver hans hufvud sväfvade den stora och lilla tempelklockan uppburna af starka balklager. Klockan var nära midnatt, hvilket kunde synas på det snart utrunna timglaset och på de storartade ansträngningar gubben gjorde för att drifva herr John Blund från de gamla, trötta väktarögonen. Sanden i glaset var nu utrunnen och midnattstimman inne. Klockorna slogo tolfslagen, högtidliga genomforo tonerna rymden, och i tornvakiarens rum voro ljuden hemskare och gjorde en riktigt hemsk till sinnes. Gubben fattade sin lur; stack den ut genom en af torngluggarne och ansträngande sina nittioåriga lungor, hördes lurens dofva tu! tu! tu! tolf gånger efter hvarandra, tillkännagifvande för de sena dryckesbröderna på stadens källare och krogar, att tiden var inne att dricka afskedsglaset, samt sedan begifva sig hem till ro och hvila. Brandvakterna skreko med hes röst i gathörnen sin vanliga nattsang: Klockan ar tolf slagen! Nu hemåt dragen Ni eupare! Vi tutare Få gå på gatan Och köra satan Från gatorna! Gul skylde staten Och magis raten, Töm flaskorna! Klockan är tolf slagen! Klockan är tolf slagen! Vi lyda lagen Och vanka hår, Gif vackert vär, Gud skydde kungen, Gif mynt i pungen, Åt flickorna Bra fåstmänner, IIem ni, som ränner På gatorna. Klockan är tolf slagen! Hå, hå! suckade tornräktaren, i det han återtog arbetet med skorna, hå, hål d tär tungt för en så gammal man som jag, att få sitta här och vaka öfver de rika och förnämas ro och hvila. Jag förmår nu mera knappast att svänga den lilla klockan till kyrkringning och begrafning, den stora har blifvit mig alltför tung. Ack! jag al-kar att höra deras manande, högtidliga ljud. De påminna mig om grafven och evigheten. Det är tungt för mig att tänka, det jag, som själaringt så många hundrade, ej för det jag är en fattig, ringa men, skall få höra mina kära klockor vid min begrafuing. ÅAÅr det ej sannt, stora rikemans klocka ?,, Så du talar, din gamla stolle, utropade stora klockan, i det hon gjorde en kokett sväng och lät sin stora blanka kläpp pingla åt sidan. -Jag skulle låta höra mina starka, dånande toner, då ditt gamla murkna skråf stoppas i jorden; jag skulle besvaras för en fattiglapp, sådan som du, den der ej kan låta alå in en blank