5J18 TJ Känna 1148011 al ac personer, ouvIIKA nou mötte och för hvilka alla hon utgjorde ett föremål för den lifligaste nyfikenhet. Hennes enda följeslagare på dessa sällsamma promenader var en liten hund. En dag då vädret var mycket fult, var den okända damen den enda promenerande på Bastei och då för första gången sågo posterna henne några ögonblick hvila mot balustraden, och med drömmande blickar betrakta utsigten. Hon hade ställt den lilla hunden framför sig och för några sekunder syntes hon alldeles ba glömt den lilla favoriten. Men plötsligen hördes tunga steg bakom henne och förskräckt öfver detta oväntade buller gjorde hon en så häftig rörelse att hon dervid kom att stöta till den lilla bunden, hvilken genast störtade utför den mellan 40—60 fot höga vallen. Utom sig af ledsnad bäröfver vände den främmande damen sig om för att se den som framkallat denna olycka och hon varseblef då en lång och mager man, hvars klädsel och hållning genast förrådde engelsmannen, Ehuru djupt förlusten af det lilla älsklingsdjuret ån gåt den okända till sinnes, bröt hon dock icke sin en gång för alla antagna tystnad atan efter att ha kastat en förkrossande blick på engelsmannen lemnade hon Bastei. Engelsmannen tittade länge efter den hastigt bortilande damen, sedan gaf han med låg röst sin betjent en order, hvarefter äfven han lemnade Bastei. Flera dagar förflöto utan att den mystiska damen visade sig på Bastei, men en vacker eftermiddag såg man henne ånyo der och om möjligt föreföll hennes utseende nu ännu mera sorgbundet än förr. Med långsamma steg närmade hon sig den plats der hon förlorat den lilla hunden. Här stod en gammal qvinaa, hvilken i ödmjuka ordalag erbjöd henne en liten uppstoppad bund, i hvilken hon till sin stora öfverraskning igenkände sin förlorade favorit, hon tog den genast på sin arm och innan hon ännu hunnit göra den främmande qvinnan eh enda fråga öfver denna sällsamma tilldragelse var den gamla försvunnen. Från denna dag visade sig den underliga damen oftast hvitklädd, hvilket föranledde folket att kalla henne för Åspöket på Bastei. Den obekante engelsmannen, inställde sig emellertid nu äfven hvarje dag och vid samma tid som hon på Bastei, och för hvarje gång som de möttes helsade han henne med en djup bugning. Första tiden lätsade damen ej se denna stumma belsning, men slutligen besvarade hon den dock. På detta sätt förflöt ett helt år, då erhöll ändtligen damen en dag ett bref af följande innehåll: Jag vet ej hvem ni är, jag vet endast att jag älskar er och att ni försmår denna kärlek. Jag är nu likväl trött vid er likgiltighet och ämnar återvända till mitt hemland, men som min trohet ger mig en viss rättighet öfver er, ber jag er säga mig ert namn och hvad som framkallat den sorg, som jag trott mig läsa i edra anletsdrag. Hudson Lowe, F. d. Guvernör på S:t Helena. Redan följande dagen erhöll sir Hudson Lowe följande svar af den sköna obekanta: Min herre! — Hvem jag är säger jag er icke, den Borg som ni trott er läsa på mitt aneigte är förtviflan öfver att den enda person, jag någonsin älskat, dött i landsflykt, ensam, öfvergifven och olycklig — och vill ni nu afven veta hvem denne person var, så vill jag också säga er det, denne man var er sänge på S:t Helena! — Undrar ni ännu på om jag försmär er karlek? Vore jag en man, skulle jag nu, sedan jag vet hvem ni år, söka ett tillfälle att döda er, nu förbannar jag er endast och förbjuder er att någonsin mera visa er för mina ögon — jag reser ännu denna natt, jag vill ej längre andas samma luft som Napoleon Bonapartes bödel! Tidigt den följande morgonen, badefverkligen den främmande damen lemnat Wien. Först långt derefter erfor man att hon var en polsk grefvinna. Hon lär sjelf ha meddelat denna lilla episod åt en vän, hvilken sedan offentliggjort den i sina memoirer. En estetisk hästtjuf. Från Skotland berättas följande tilldragelse: En dräng vid namn Bridnell hade en gång fått skotske nationalpoeten Burnss skaldestycken i sina händer. Han blef så hänförd af den utmärkte folkskaldens arbeten, att han fattades af ett oemotståndligt begär att skåda den nejd der Burns leivat och de ställen han desjungit samt andra pittoreska punkter af skotskt sceneri. I slutet af förl. januari månad blef denna estetiska begärelse honom för stark. Klockan fyra en morgon sprang han, efter att ha legat vaken hela natten, upp ur sängen, sadlade och betslade sin husbondes häst samt begaf sig lik en irrande riddare i väg på den på mindre hederligt sätt ätkomna gångaren. Sedan han ridit ungefär tjugo engelska mil påträffade han i en liten stad en köpare till hästen, för hvilken han fick 7 pund 10 sh. sterling. Med dessa penningar kunde han resa till Glasgow pr. jernväg. Drrifrän begaf han sig på en lustfärd till Ayeshire. Sedan han besökt åtskilliga ställen, helgade af Burnss minne — den bondstuga, hvari denne lefde, icke till förglömmande — gick han till fots till