kl. half elfva; ban ande att han skulle resa med första bantäget till London för att söka Georg i Figtree Court. — Om jag icke träffar honom der, skall jag begifva mig till Soutbampton, sade han, och om jag icke finner bonom der — — Hvad då? frågade mylady. — Så skall jag tänka att någonting besynnerligt vederfarits honom. Robert Audley kände sig mycket nedslagen, när han gick långsamt hem öfver de skugghöljda ängarne; ännu mer nedslagen blef han när han kom in i förmaket på värdshuset, der Georg och han hade slagit dank tillsammans stirrande ut på vägen och rökande sina cigarrer. — Hvad det är besynnerligt att man kan bry sig så mycket om en menniska! sade han tankfullt. Men hända hvad som hända vill, skall jag resa med första bantåget i morgon bittida, och sedan skall jag resa till verldens ända. IIos den flegmatiske mr Robert Audley var beslutsamheten något ovanligt, men när ban en gång bestämde sig för något, fanns det hos honom en viss hårdnackad, jernfast envishet som dref honom att utföra sin föresats. (Forts.)