Skalen sör qvinnan vid Nordiska festen i Upsala d. 30 sistl. Januari, föreslagen af kandidat GOTTMAN. En skål för qvinnan! Ja en gammal skål, Som sig i ord har klädt så många gånger Som Norden sig i grönt! Ett föremål För kämpens strider och för skaldens sånger! Två gånger väl det att betänka tål, Om man vill skydda sig för senfödd ånger, Förrän man låter sångens gärdsmyg qvittra För henne, van vid guldoch silfvercittra. Dock tärningen är kastad, och jag har Nu först att ämnets ordning disponera. Skall kanske örnen, som bland molnen far, Jag plundra först på ungar, ägg med mera? Om sen ÅAllfaders lykta ned jag tar, Så kan jag möjligen mig presentera; Och en repetitionskurs genomgår Jag sist om allt, som uti spegeln står. Men på den vackra planen hvilken skada! Den är för gammal några hundra år. Och hur det är, så må vi vara glada, Att dyrkan af oss qvinnan ren försmär; Ty trots lyrikens rökelse och svada Allt mer och mer monoteismen rår. Och qvinnan flyttar ned från himmelrike För att på jorden blifva — mannens like. Vår like! — Nej det är för mycket sagdt, Tillropar mig en gammal man i staten. Skall nu mitt refben ha så mycken makt Som jag ? — Säg då, hvem som skall koka maten? Skall qvinnan gå i krig och stå på vakt? Kanske bli riksdagsman? — Det vore saten! (Ty jag tror till och med, att gubben svor.) Var lugn, sad jag, hon aldrig blir din bror. Vär like! — ropar der en svärmisk själ, Och på en gång bans hjertas strängar brista — Du helgerånare, säg vill du väl Mitt ideal då se i svartklädd kista? Från himlen ej dess skönsta engel stjäl! — Var lugn, sad jag, din dyrkan kan hon mista. Jag röfvar ju ej hela idealet: Du har ju qvar båd kärleken och — qvalet. Slå du din sång ännu i lunder gröna, Omdoftad utaf rosor och jasmin. Låt Henne fritt din lyras dyrkan röna, Tänk dig en gudom innanför gardin. Och om hon ej belönar dig, din sköna, Belönar dig kanske — Akademien. Den är åtminstone af lag förbunden Att höra på hvar diktadt qval i lunden. Nej! qvinnan får och skall ej vara mer En dyrkad parasitväxt utan fäste I egen jord, en helighållen mistel; Ty rycks hon då ifrån den lånta stam, Då styres hon af Höders blinda vilja Och dödar Balder, dödar Fromhetsguden. Nej! Fri hon växe på sin egen grund, Och hennes pris som menniska skall ej Fördunkla hennes sköna pris som svinna. Tror du att hennes bästa kärlek är En tårögd yttring blott af svagheten, Som ropar efter stöd till hvarje pris, En skär entrebiljettaätill verlden endast? O nej! det är en fri, dig öppnad famn, Bom ej blott söker stöd, men ock vill stödja. Ditt mod hon vet ej att beundra blott, Men ock att styrka, elda, uppehålla. Och hon, som endast var ett skymtadt mål För ynglingens de lätt beståndna strider, Hon vill bli bundsförvandt i mannens kamp, Der modet pröfvas och der kraften mattas. Ja -— dukar ban också i striden under Och faller från det godas rike af, Hon sitter än som Sigyn med sin skål Och vänder straffets gift från honom bort. Så drickom då -— men ej för bimlens englar Och ej för mannens nyckfullt ledda dockor — Men för en ädel bälft af menskligheten!