Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 2

glålje och seende så ungdomsfrisk och strålande ut som blommorna i hennes händer. Baronetten slöt henne i sina starka armar, när hon kom in genom den öppna glaslörren. — Min sköna Lucy, sade han, min älskling, hvilken ycka att få se dig åter helt och hallet du sjelf! Vet du Lucy, att en gång i natt, när du tittade fram mellan de mörkgröna sparlakanen med ditt stackars hvita ansigte och le röda ringarna kring de insjunkna ögonen kunde jag knappt känna igen min lilla hustru i den likbreka, uppskrämda varelsen, som med dödsängest målad i sina drag talade om iskan. Gudskelof för morgonsolen, som återgifvit dig kinlernas rosor och det strålande leende. Mätte jag aldrig ner få se dig sådan du var förliden natt! Hon stod på tåspetsarna för att kyssa honom men räckte blott till hans hvita skägg. Hon berättade honom skrattanle att hon alltid varit en dumrädd stackare — rädd för hunlar, rädd for åska, rädd för ett stormigt haf. Rädd för allt och alla utom min käre, ädle, vackre man, tillade hon. Hon hade funnit mattan i sitt toilettrum rubbad och hade fått reda på hemligheten med löngängen. Hon bannade med lekfull skämtsamhet miss Alicia för hennes tilltag att släppa två stora karlar in i myladys rum. — Och de hade den djerfheten att se på mitt porträtt, Alicia, sade hon med låtsad förtrytelse. Jag fann ylleduken kastad på golfvet och en stor karlhandske liggande på mattan. Se här! Hon visade en tjock körhandske, som tillhörde Georg; han hade tappat den da han betraktade taflan.