Göteborgsposten – 9 februari 1863, sida 2

tog Georg Talboys motspöct på sina breda skuldror och gick ut med sin vän och kamrat. Men om mr Robert Audleys jemna lynne icke rubbats af de skrällande äskslag, som skakat värdshuset ,Solen på dess grundvalar, så kunde detta icke sägas om hans onkels unga hustrus ömtåliga nerver. Lady Audley erkände att hon var grusligt rädd för åska. IIon lät rulla sin säng i ett hörn af rummet och låg inom de väl tillslutna sänggardinerna med ansigtet begrafvet i dynor och skälfvande konvulsiviskt vid bvarje ljud utifrån. Sir Michael, hvars tappra hjerta aldrig erfarit hvad rädsla ville säga, darrade nästan för denna fina varelse, som han hade lyckan att beskydda och försvara. Myludy ville icke gå in på att kläda af sig förrän nära tre om morgonen, då den sista åskknallen bortdött bland de aflägsna bergen. Till dess låg hon i den vackra sidenklädning, hon begagnat på resan, hopkrupen bland sängkläderna och såg blott då och då upp med ett ansigte stämpladt af förskräckelse för att fräga om åskan var öfver. Inemot kl. fyra såg hennes man, som vakade bredvid bennes säng, henne falla i djup sömn, hvarur hon vaknade först efter fem timmar. Men hon kom klockan half tio in i frakostrummet sjungande en liten skottsk melodi, med kinder färgade af en så skär rodnad som hennes ljusa muslinsklädning. Liksom fåglarne och blommorna tycktes hon återvinna sin skönhet och glädtighet i morgonens solsken. Hon sväfvade ut på gräsplanen och plockade här och der en af de sena rosenknopparna samt en eller två geranieqvister och återvände öfver det duggsbestänkta gräset sjungande långa kadenser af idel