Göteborgsposten – 7 februari 1863, sida 2

Han steg upp, när Georg vände sig om. — Nu är det din tur, Talboys, sade han. Det är en besynnerlig tafla. Han intog Georgs plats vid fönstret, och Georg satte sig på stolen framför stafletten. Ja, målaren måste ha varit pre-Rapbaelit. Blott en pre-Raphaelit kunde ha målat hvarje hårstrå af de sjaderlika lockmassorna med hvarje skiftning i guld och hvarje skuggning i ljusbrunt. Blott en pre-Raphaelit kunde ha så öfverdrifvit hvarje det fina ansigtets egenskap att han gifvit et! dystert skimmer åt den blonda hyn och en underlig olycks bädande glans åt de djupblå ögonen. Blott en pre-Raphaelit kunde ha gifvit den vackra svällande munnen det hårda nästan elaka uttryck, det hade på porträttet. Det var så likt och dock så olikt; det var som on underligt färgade lågor flammat framför myladys ansigte och framkallat nya konturer och nya uttryck som ingen varse blifvit der förut. Dragens fulländade skönhet och hyns färg skimmer voro ätergifna, men jag förmodar att målaren si länge kopierat besynnerliga medeltidsvidunderligheter att ban: bjerna bhfvit förvirrad, ty mylady liknade på porträttet nä stan en skön djefvul. Hennes purpurdrägt, öfverdrifven liksom allt öfrigt på denna besynnerliga tafla, hängde omkring henne i veck lik nande lågor, hennes vackra hufvud tittade fram ur en svart gul massa af färg liksom ur en brinnande ugn. Purpur drägten, det solsken, som låg bredt öfver ansigtet, det röd: guld som glimmade i det gula håret, de svallande läpparna; mogna purpur, de glödande färgerna i den fint målade bak