Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 3

slag, och var det då som en man, hvilken spelat en väsendtlig roll i de italienska angelägenheterna, och hvars ingifvelser, fastän de visserligen äro patriotiska, likväl icke alltid varit förmånliga för hans fädernesland, nemligen general Garibaldi, fattade den dåraktiga planen, att rikta ett angrepp emot Rom, mot den stad, som franska vapen skyddade, det vill säga: mot Frankrikes ära! ; Den italienska regeringen hade gjort sin pligt, faran hade afvärjts och insurrektionen(!) hade undertryckts i trots af den oerhörda popularitet, som hufvudmannen för densamma åtnjöt; men Italiens anspråk hade olyckligtvis öfverlefvat insurrektionen och turinerkabinettet hade ,genom ett steg, som han nu kallade olägligt, men hvilket han karakteriserat strängare, då det egde rum, sånom pris för sin seger fordrat samma hufvudstad, till hvilken det förr spärrat vägen för Garibaldi. Kejsaren hade funnit ögonblicket ännu icke vara inne till underhandling med Turin. Thouvenel hade för sin egen del ej mera kunnat underhandla med Rom. Yttringarne i hans romerska depescher, isynnerhet i en depesch af d 31 maj till de Lavalette, hade, då han för tre månader sedan i ett högtidligt ögonblick af sitt lif genomläste den senare, förekommit honom såsom en vexel på sicht, han hade dragit på sin personliga ära, och han hade icke dragit i betänkande, att honorera den. Hr de Lavalette hade velat betala hälften af den gemensamma skulden, ,och derföre hade en ny minister flyttat in vid Quay dÖrsay och en ny gesandt i palatset Colonna. Man hade beskyllat honom för att ha ledt den kejserliga politiken in på ett falskt spår, hvarföre hans afsked blifvit nödvändigt. Han förklarade (och minister Billault bekräftade det med en nick), att han aldrig skrifvit en rad, aldrig yttrat ett ord, som icke troget och noggrannt återgaf kejsarens instruktioner. Till bevis deraf genomgick han sin ministerperiod och tillsporde derefter de närvarande, om det var han, som ledt den kejserliga politiken på falsk väg? Dem man kunde förebrå någonting sådant, voro de, hvilka, i det de gifva sig utseende af att vara invigda i hemligheter, hvilka man ej anförtror dem, håna Italiens ansträngningar, för att sammansmälta de olika delar hvaraf det består! Det är de, som icke minnas, att kejsaren i ett bref till konungen af Italien, hvilket förl. år upplästes i lagst. församlingen, förklarat att det hvarken öfverensstämde med ursprunget till hans makt eller med hans personliga känslor att göra en vänskaplig grannmakt rätten stridig att fritt ordna vilkoren för sin tillvaro; det är de, som icke inse, att Italiens enhet under konung Victor Emanuels spira, hvilken tanke man än hyser om de andra kombinationernas värde, under nuvarande omständigheter är den enda på halfön användbara ordningsprincipen och för Frankrike den enda borgen at något värde mot oändliga förvecklingar! det är de, som glömma det af en minister utan portfölj i senaten fällda yttrandet: Italiens enhet är ifrån denna stund ett fullbordadt saktum, hvilket det skulle djupt smärta kejsaren, som hyser så stor sympati för Italien, att se stördt! det är slutligen de, som, hysande förhoppningar om chimeriska restaurationer, hvilka skulle nödvändigt framkalla en öfverensstämmelse med Österrike och fientligheter mot England, icke betänka, att skuggorna utaf 30,000 af våra soldater, hvilka fallit i striden för Italiens oberoende, blifvit en evig borgen för dess bestånd och triumf. Slutligen förklarade Thouvenel sig vissersligen icke erkänna italienarnes rätt att fordra sKom till sin hufvudstad, men han kunde deremot icke frånkänna romrarnes rättighet att bli styrda på samma sätt, som alla nutidens T samfund, och ej heller tillerkänna Frankrike rättighet att påtvinga romrarne en regering, vhvars största fel kanske blott är, att den blifvit föråldrad, men hvilken de mest katolska bland fransmännen likväl icke sjelfva sville ha. Hr Thouvenels ord ljuda likt de första sklämtslagen på oppositionens klocka. De äro (tama, men mana dock till uppmärksamhet. i I Nordstaternas senat i Amerika har förslag väckis om, att förklara den franska interventionen i Mexico för en fientlighet mot sunionen. — Ryktet går i Newyork, att en I division af nordarmeen vid Potomac öfverflyglat sydtruppernas ställning. — I Nord-Carolina stå 60,000 man nordtrupper i begrepp satt rycka främät. — I kongressen har motion vväckts om beviljandet af 100 mill. dollars till ersättningar med anledning af slafbefrielsen i i Maryland. — En stor finansiel kris hotar. I Guldagiot står på 48, och väntas med hvar dag skola stiga öfver 50. Regeringens ut(gifter äro också ofantliga. Hon måste låna 400,000 p. st. pr dag mellan förl. juli och nästa juli, söndagarne inberäknade. Nordstaternas skuld i juli 1864 antages derföre skola uppgå till 400, 000, 000 p. sterl.