Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 2

makligt några minuter, medan Alicia smekte den otålige kastanjefärgade gångarens behagfullt böjda hals. — Genast, Atalanta, genast; gif mig biljetten tillbaka Robert. Det är den vackraste, mest koketta stil jag någonsir sett. Vet du, Alicia, jag har aldrig trott dem som för tret ton poststämplar vilja säga hvad man vill ha reda på, mer jag försäkrar dig att jag tror att, om jag aldrig sett mir tant, skulle jag kunnat veta genom denna papperslapp hurt hon ser ut. Ja, här är det alltsammans — de jjaderlik. guldskiftande lockarna, de penslade ögonbrynen, den lilla rak: näsan, det intagande barnsliga leendet. Man kan sluta til allt detta af dessa vackra penndrag. Kom hit, Georg och se. Men den tankspridde och melankoliske Georg Talboy hade gått längs dikeskanten och stod ett halft dussin stej från Robert och Alicia och slog af vassrör med sin käpp. — Åh nej, sade den unga damen otåligt, ty hon va ingalunda road af det långa talet öfver myladys lilla biljett gif mig brefvet; jag måste rida hem och besvara det mer posten i qväll, och klockan är redan öfver åtta. Den kastanjefärgade hästen trafvade hurtigt framåt vä gen, och miss Audley var ur sigte innan tvenne stora tårar som stodo i ögonen, förrän stoltheten trängt dem tillbaka uppstego från hennes förbittrade hjerta. — Att jag skall ha en enda kusin i verlden, ropade hoi häftigt, min närmaste anhörige näst pappa, och att han ick skall fråga efter mig mer än efter sin hund! Af en ren slump kommo dock icke Robert och han