Göteborgsposten – 6 februari 1863, sida 1

staden uppbyggas. Resultatet blef att de stannade i ett moras; se der, tillägger den satiriska sagan, förklaringen till Lunds sumpiga läge! Underligt nog om tvenne oxar verkligen skulle? ha bestämt platsen för ett samhälle, der framdeles så mycken lärdom och vishet skulle florera! Den s. k. Gyllenkrookska promenaden, nya kyrkogården och Sandgatan — utan något förnuftigt skäl i dagligt tal kallad boulevarden — utgöra tillflyktsorter för det envisa slag af promenerande jag ofvanför omnämnt, alldeles som bergen under syndaflodens tidigare period voro asyler för det husvilla menniskoslägtet. Synnerligen vid middagstiden och i skymningen ha de, för hvilka stugan blifvit för trång, ilat fram och tillbaka mellan Tegnrsplatsen och biskopspalatset, skuffande och knuffande vänner och fiender, som ansett sig ha lika god rätt som de att begagna Sandgatans trottoar, och sålunda afbrytande lärda diskussioner, hvilka i annat fall kunnat föranleda uppkomsten af något splitternytt filosofiskt system, i tankedjup öfvergående både Platos och Boströms, eller någon verldsomskapande vetenskaplig upptäckt — eller hvad vet jag? Stora händelser ha inträffat, sedan jag skref mitt förra bref till Göteborgs-Posten. Konungen har framställt ett antagligt förslag till representationsförändring. Polen har gjort uppror och intendenten Malm, för hvilken Göteborg har Lund att tacka, har blifvit hugnad med det gröna bandet. Hvad den första tilldragelsen angår, så har den väckt 5förtjusning hos det stora flertalet af akademiska medborgare och politiskt tänkande bland stadens öfriga innevånare. Missnöjda existera visserligen, men de bilda endast en liten, i olika meningsfraktioner splittrad minoritet. Så anse somliga att den öfvervigt de lägre och tungt beskattade folkklasserna komma att vinna inom den nya representationen — ifall denna kommer till stånd — skall föranleda nedsättning i embetsmännens i de allra flesta fall sparsamt tilltagna löner. Andra befara att det obestridligen betänkliga, om icke opraktiska stadgandet att medlemmarne af den första kammaren skola bli utan arvode, kommer att leda till det mindre önskvärda resultatet att Stockholmsboar och förnäma herrar, som ändå uppehålla sig vintermånaderna i hufvudstaden, utses att fylla första kammaren. För öfrigt gifves det ultraliberala. som häftigt ogilla ej blott denna arvodelöshet, utan både första och andra kammarens census, och ultrakonservativa, som med harm och smärta se försöket att sopa bort de kära stånden utan att ens ersätta dem genom klasser, samt etticke obetydligt antal lärdomsaristokrater, som klaga öfver att afseende väl gjorts på förmögenheten men ej på intelligensen i det kongl. förslaget. Om tillvaron af denna — jag upprepar det — lilla minoritet erinrades man Karlsdagen, vid den middag biskop Thomander gaf akademistaten, magistraten m. fl. Huruvida jag befann mig ibland de inbjudna gästerna — huruvida Jag också fick äta vid herrskapets bord, fick smörja mig med prelatens artistiskt komponerade buddingar och vederqvicka mig med hans ymnigt rinnande viner, ämnar jag ej uppgifva här, och detta kan icke heller jJmligtvis fordras af en korrespondent. Nog rf, jag kan upplysa Göteborgs-Postens läsare om att hr biskopen uppfyllde sin pligt såsom igästgifvare på ett splendidare sätt än apoteln troligen afsett vid förmaningens afgifvande. Åfvenledes kan jag berätta att de, vilka hörsammat bjndningen mindre af lojala ller epikureiska skäl än för att få höra värlens tanka om representationsförslaget, icke