Göteborgsposten – 4 februari 1863, sida 3

tersbourg af d. 31 jan. hade då ännu icke nägra senare underrättelser ingått, hvarföre revolutionen vid den tiden ej kunde anses undertryckt. Den preussiska regeringen anser ej heller revolutionen qväsd, utan tyckes tvärtom befara dess vidare spridning, ty den vidtager omfattande försigtighetsmätt, Schlesiska trupper inkastas i Posen, starka patruller hålla vakt öfver polskt-posenska gränsen. Alla reserver inkallas till regementena i Posen. Det hjertliga närmande mellan Frankrike och England, som i dessa dagar erhållit ett officielt uttryck genom kejsarens för England smickrande ord vid öfverlemnandet af prismedaljerna till de franska utställarne på verldsexpositionen i London förl. år, och grefve Russells hjertliga tack å engelska regeringens vägnar — detta anses af politici ex prosesso såsom en märklig omständighet. Man har nemligen en längre tid talat om en franskrysk allians, och det är möjligt att Ryssland verkligen trott en sådan redan vara så godt som afgjord, eftersom det åter öppet vågat lägga i dagen sina eröfringsplaner uti Orienten. Men för hvarje gång den ryske autokraten så visat sin hjertans lust, ha Frankrike och England alltid närmat sig till hvarandra, så äfven nu Detta tros kunna bli af desto större betydelse genom revolutionen i Polen, der måhända Frankrike och England i mensklighetens och civilisationens intresse skola taga ett gemensamt steg för att hejda Ryssland. Franska senaten antog d. 29:de, såsom nämndt, adressförslaget. Punkten öfver Italien föranledde diskussion. i hvilken f. d. utrikesministern hr Thouvenel tog ordet och förklarade att han skulle rösta emot. Prins Napoleon deltog ej i förslaget. I måndags i föliden vecka gaf kejsarinnan Enugenie en stor bal, hvilken blifvit till ett slags politisk händelse, emedan hvarken prins Napoleon och hans gemål eller den italienske gesandten bevistade densamma, sastiin de voro inbjudna. Till denna bal hade nemligen äfven inbjudits en hel del bourbonska neapolitanare, deribland den forna neapolitanska gesandtskapspersonalen. Prins Napoleon skall uttryckligen hafva motiverat sin frånvaro dermed, att han icke kunde; i sin egenskap af konungens af Italien måg, befinna sig i samma salong som representanterna för en emot den italienska regeringen fientlig dynasti; derjemte kunde, enligt hans åsigt, det bifall, som från högre ort tilldelas de bourbonska sträfvandena. endast tjena till att förlänga blodsutgjutelsen i de neapolitanska provinserna. — Prinsens skäl voro slående. Från Italien meddelas den högst märkliga och med Roms gamla diplomati fullkomligt öfverensstämmande notisen, att nämnda diplomati, sedan den nu segrande slagit sina motständare i Paris, rufvar öfver ingen mindre plan än den, att med klokt begagnande af det synnerliga afseende, som Frankrike med hänsyn till de nya valen, Preussen på grund al sina författningsförvecklingar, Österrike för Ungerns och Ryssland för Polens skull måste fästa vid presterskapet, bringa till stånd en diplomatisk koalition, hvars mål skulle vara Kyrkostatens återställande inom sina gamla gränsor. Hand i hand med dessa restaurationsplaner går gynnandet af de bourbonska sträfvandena, i trots af alla gensägelser. Från pålitlig källa hänvisas på dessa omständigheter med den anmärkningen, att Rom nu mera än någonsin är samlingsplatsen för alla Italiens fiender. Det bourbonska välfärdsutskottet består, enl. denna källa, af grefven af Tram, fursten af Bisignano, hertigen af Casacalando samt kardinal Sforza, och har utgreningar hos legetimister och prestanhängarne i alla länder, för att värfra folk och skaffa penningar, hvilka användas dels till utrustandet at röfvareband, dels till bestickningar inom italienska armeen, för att åstadkomma deserteringar. Det säges att i det på yttersta romerska gränsen belägna klostret Trivulzi samlas från Rom kommande banden och att i detta kloster äfven anförarne för banden ha sitt högqvarter. De uppehöllo sig Borges, Chiayoni, Fristany, Crocco, Ninco, Cucito m. fl. ofta i Aera veckor, och der är nu åter samlingsplatsen för det nya hämndtåg, som Tristany, den bekanta spanska blodmemiskan, nu påstås organisera för infall i Syditalien. Man har en tid velat påskina, det ett godt förhållande inträdt mellan Spanien och Italien, och man gick tillochmed derhän att förmena underhandlingar vara å bane om konungariket Italiens erkännande af Spanien, i hvilka underhandlingar äfven Frankrike skulle lifligt deltaga. Dessa rykten vederläggas nu från Madrid: hvarifrån det heter, att Spanien ingalunda, såsom man påstått, har för afsigt att erkänna Italien. Från Newyork har ingått en berättelse, som har en helt apokryfisk anstrykning. Reuters oÖsfie meddelar nemligen, att man utanför Charleston har tillsängatagit en sydofficer, hvilken bar hos sig europeiska depescher. Denna uppgift står sannolikt i sammanhang med ett an