Göteborgsposten – 4 februari 1863, sida 3

TIG TATA 1 Raälmar:J iII HSanawiecn. Prestkragarna. Af —4a — 9. (Ur Helsingsors Dagblad.) (Forts. fr. föreg. N:o.) Snart gick Ninna in till prostinnan med den nya kragen färdigsydd, stärkt och struken. Ser mamma den här kragen, sade hon med dold triumf, hvad tycker mamma om den? Jo, den är visst rätt vacker, som alla magisterns kragar; men hvarföre visar du enkom denna? De äro särdeles väl gjorda, jag undrar just hvem som sytt dem? Just mamsell Ninna, svarade denna hogtidligt i det hon rätade på sig. Ser min egen, snälla mamma, icke är jag så dålig ändå, som mamma tror. Det är rätt galant, så får du hädanefter sy pappas kragar. Jag bar aldrig gett mig tid att jemka med dem. Söta, min egen mamma, det vore ju förskräckligt om jag ännu till, för den stygge magisterns skull, finge det tråkiga arbetet. Nej, det vore ju det allra värsta af allt. Prostinnan endast skrattade åt sin dotters förskräckelse. Har jag inte ändå alltid till slut rätt, fast ingen vill höra mina ord, sade tante Renata i det hon några dagar senare inträdde i arbetsrummet, der Ninna satt vid sin söm. Tanten bar i banden ett papper och ett par prestkragar. Läs här nu, så får du se, hvad magistern fällt ur sin plånbok kan jag tänka, efter det låg på salsgolfvet. Hvad tänker tante på, svarade Ninna, läsa ett papper som någon af misstag lemnat efter sig? Kantänka, om man läser några verser. Kors, aldrig kunde jag tro att magistern skulle göra vers. Kom nu här och säg att det inte är hans brud som sytt hans kragar. Se sådana vackra verser som voro lindade kring de här kragarna. Ser du huru vackert bär står om de fina händerna och om hur han i morgon skall föra henne till altaret. Nänä, så brådtom är det väl just inte ändå, kan jag tänka. Utan att betänka hvad hon sjelf nyss yttrat om att läsa andras papper, ryckte Ninna häftigt verserna ur tantens händer, under det gumman pratade, och utbrast sedan hon kastat ögonen på papperet: Ojesch, kära tante, inte står här ju så alls. Det är ju bara om sig sjelf han säger att han följande morgon skall stå inför altaret. Men hvad bryr jag mig också om hvad han skrifver! Han må se på Åljufva ögon som blicka kärleksfullt. Gerna för mig. Dervid kastade hon litet på sin fina nacke, och gick upp till sin egen lilla kammare, der hon ställde sig vid fönstret, likasom om hon betraktat det i strida skurar nedströmmande regnet, hvilket hon dock icke alls varsnade. Ja, sade hon vid sig sjelf, Åså är det! vackert uppriktigt är han mot mig, till tack för att han alltid lockar mig att för honom prata om allt hvad jag tänker. Och så läts han sen trifvas här så väl. I går, när jag frågade honom om det ej var lgdsamt, att lemna det glada sträfvandet vid universitetet och de många trefliga kamraterna der, om hvilka han då just hade talat; då såg ban så underligt på mig, attjag måste se ned, och så svarade han: Åvisst var detta allt trefligt och kärt, men här är dock tusenfallt ljusligare. Den falske! Han lär väl tro att jag så särdeles mycket bryr mig om honom. Det skall jag visa honom att jag alls inte gör. Jag bryr mig icke det ringaste om honom, det må ag väl sjelf bäst veta. Hon satte sig nu ned för att sy, men det ville cj gå, så steg hon upp, kastade en blick i speglen, torkade oförmärkt sina ögon, lade litet i ordning sina nedfallna lockar och gick med hastiga steg ned i salen, der hon satte sig vid fortepianot och slog några slag. Men det gick hackigt och dåligt. UHastigt slog hon ned locket och gick till sin kanariefågel för att gnabbas med honom, som nu höll på att skrika af alla krafter, sedan han väl kommit i farten, genom sitt bemödande att öfverrösta instrumentets toner. Men äfven fåglen var nu icke treflig som vanligt. Vått var det i trädgården efter regnet, icke ville hon gå dit heller till sina blommor. Den sandiga landsvägen var väl dock temmeligen torr, hon beslöt nu att gå ut att spatsera. Men se, då hör hon på långt båll magistern som kom emot henne; hon vände tvärt om, sprang upp till sin lilla kammare och började storgråta, i det hon sade: är det icke som om han vore till endast för att göra mig förtret. Alltid är ban mig i vägen. Jag får ju numera ej ens promenera i fred. Ninna, hvarföre undviker ni mig? sade magistern några dar senare. Hvarmed har sjag gjort er ledsen 2 Icke är jag ledsen på er, svarade Ninna. Kan ni då verkligen för mig hysa ett så djupt misshag, att ni ej ens vill vistas i samma rum med mig. Hvarföre skyr ni mig ? Nå, magistern vet ju, att jag omöjligt kan fördra prestkragar, svarade Ninna och sprang bort, med ett litet tvunget skratt. ftitinna MNiIinna är dot målat att an ot It