Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 3

Prestkragarna. Af —a —9. (Ur Helsingfors Dagblad.) (Forts. fr. föreg. N:o.) 4 Vid middagsbordet tog sig dock Ninna mod uppå, att då och då kasta en förstulen blick på magistern, och bon märkte då, att ett litet godt leende spelade kring hans läppar. II an såg icke fullt så inhyses ut i dag, menade Ninna, men icke öppnade han munnen just till många ord. Småningom tycktes dock magistern börja att lagga af sitt blyga väsende, och några dagar senare, då prostgårdsherrskapet satt församladt i en löfsal på gården, tog han sin plats bredvid Ninna. Sedan han en liten stund sutit tyst, lade han sakta en blomma på hennes lilla syskrin, som stod framför henne på bordet. Ninna såg upp, öfverraskad och litet smickrad af denna oväntade uppmärksamhet. Men då hon märkte, att den henne förärade blomman var endast den gula knoppen af en prestkrag-blomma, såg hon litet snibbigt på magistern, och han sade: Det är en stackare som hoppas att vara mindre misshagelig, då han tagit alla sina kragar af sig. Ninna blef röd som den grannaste rosen i trädgården och lutade sig ned öfver sin söm, men steg efver några ögonblick upp och sprang till prostinnan, som nyss förut gått upp till rummen. Söta mamma, det är förskräckligt! Nu kommer den elaka menniskan och låter mig förstå, att han hörde till och med hvad jag sade, den der olycksaftonen då han kom hit. Således såg han mig nog också. Och jag, som redan trodde, att han med sin saktlighet ingenting skulle ha blifvit varse. Men jag har väl märkt det ren, att han i all sin tystlåtenhet är en stor skälm. Fust han icke mycket talar, så skrattar han så hjertligt bara något roligt säges, och dessutom har han nog ren börjat ha sjtt ord med i laget. Sade jag dig icke det,sade prostinnan, skrattande åt sin dotters ifver, i det stillaste vattnet gå de största fiskarne. Beata hade nödgats länge bleka prestkragarne för att få dem hvita, så att redan tre veckor förflutit sedan magisterns ankomst, innan den dag kom, då Ninna skulle stryka dem. Det var en lördag. Magistern skulle följande dag predika för andra gången, och Ninna stod, under det hon strök, och tänkte på huru vacker hans förra predikan var, och huru hon i morgon åter skulle få höra honom. Emellertid inkom tante Renata och ställde sig att mönstra de strukna kragarna. Se, det kan man säga, att du börjar stryka prostkragar riktigt bra. Men så äro de ock väl sydda, Kan tänka, en adjunkt och består sig så fina helkammarduks-kragar. Och så rart sydda sen! Han har visst fästmö ren, och har väl fått dem af henne, ty minsann någon annan skulle gjort sig sådan möda. Ninna skrattade: 4Jo pytt, det skulle tante tro! Just af mamsellerna Salanders bästa kragar. Tanten gick bort, men allteftersom Ninna strök, tyckte hon, att det ändå ej var alldeles samma söm, som på dem pappa sist hade köpt, när han var inrest till staden. Fästmö ? Åh, han är ju så ung och så blyg — fast — icke så blyg heller alltid ! Det bar jag sett de här senare tiderna, sedan han börjat blifva mera bekant. Men hvarföre skulle det just vara fästmö? Skulle väl en fästmö ge en så smaklös gåfva? Ja, men den der kragen är då bestämdt icke af samma sort som pappas. Nå, hvad bryr jag mig derom? Gerna för mig må han ba fästmö som syr kragar åt honom. Det är fasligt hvad den der nu blef krokig, fy. Men — hm — hvem kunde det väl vara ? Hvem