Göteborgsposten – 3 februari 1863, sida 2

norna och skogarna än någonsin här. Från denna stund skiljer jag mig från det civiliserade hofvet. Gubbens matta ögon trindrade, när Georg tillkännagaf detta beslut. — Min stackars gosse, sade han, jag tror du har rätt i det; ja, det tror jag verkligen. Förändringen, det vilda lifvet, det — det — Han tvekade och tvärstannade då Robert betraktade honom allvarligt. — Det ser ut som om ni vore mycket angelägen att bli qvitt er svärson, mr Maldon, sade han allvarsamt. — Bli qvitt honom, den käre gossen. Men för hans egen skull, sir, för hans egen skull, förstår ni. Jag tror att det för hans egen skull vore mycket bättre att stanna qvar i England, och sc efter sin son. — Men jag försäkrar dig att jag icke kan göra det, ropade Georg, hvarje tum af detta land är mig förhatligt. Jag vill skynda bort från det som från en kyrkogård. Jag vill återvända till staden i qväll, rangera penningeaffären i morgon bittida och sedan afrea till Lifverpool utan ett ögonblicks uppskof. Jag skall må bättre när halfva verlden är emellan mig och hennes graf. Innan han gick sin väg smög han ut till värdinnan och gjorde henne ytterligare frågor angående sin aflidna hustru. — Voro de fattiga? frågade han, voro de i penningeknipa, när hon var sjuk? — Långt derifrån? svarade hon; fast kaptenen går illa klädd har han alltid godt om guldmynt i sin börs. Det stackar fruntimret led ej brist på någonting. Georgs hjerta lättades genom denna underrättelse, fastän