Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 3

FRFT7YAU BSC HMPette 110(KkC UC der ar ovåraera B81dan, som om de omöjligt skulle kunna förlikas på ett band; och de der: i kors som en sax. Cch dessa, så krokiga som Mjukius när han bockar. Nej, det är alldeles förgjordt! Kanske går det bättre här ute, det är svalare. Der inne har blifvit olidligt varmt af strykloden, Kära barn, sade prostinnan, som i en löst påknuten bomullstygsrock satt på trappan och rensade spenat med tante Renata; tänk om någon skulle komma! Pappas adjunkt, till exempel, som väntas dessa dagar.Det måste erkännas att Ninna icke var presentabel i den drägt hon bar, ty ehuru fin och hvit den än var, och eburu garnerad med spetsar, virkade af bennes egna, små fingrar, så bestod den dock blott af underkjortel och en liten kort blus. Ja, ja, sade tante Renata, Änu blir en ny tid, kära Ninna, försök nu att ställa sig rätt bara. Magistern skall vara en bra karl, och efter en sju, åtta år kan han ha pastorat, och mången flicka har väntat längre än sä. Ninna kastade lätt på nacken, med en halft förtretad, halft föraktfull knyck. Gud bevare hvad folk kunna vara tokiga här i verlden, sade hon småfnurrigt, men började i detsamma attskratta och sade: Se, tante, den uträkningen slår bestamdt felt, ty hvad än må ske, så med en prest gifter jag mig aldrig. Hur galant ban än eljest må vara, så skall han dock alltid ha sina kragar strukna, och nej, nu sjöng hon med böjlig och behaglig röst, travesterande en barnvisa: Aldrig mer i mina dagar, hända hvad mig hända kan, åt en prest jag stryker kragar öfver ... Och nu vände hon skrattande sitt lockiga hufvud och såg ut emot trappan, och såg, med stor förskräckelse, en ung man, helt röd i synen af förlägenhet, stå på nedersta trappsteget. Äfven prostinnan och tanten bl fvo i detsamma honom varse, då han just trädde fram förbi de ännu sedan midsommar vid trappan qvarstäende björkarne. Ett svagt utrop undfoll sångerskan, och hastigt flög hon sin väg, icke olik sin egen kanariefågel, då den nyss, först helt rund och burrig, med iiver sjöng på sin pinne; men sedan af Ninna helsad med ett fint bad af dugg, smög sig tyst och flat ned i ett hörn af buran. Prestkragarna blefvo ostrukna, och på hela aftonen kunde icke Ninna fatta mod att komma ur sin kammare, af fruktan att möta magistern. Denne åter, sedan han tagit upp sina saker och hängt att torka åtskilligt som blifvit vått på resan, gick på prostinnans inbj idning att dricka ibe, med henne och tanten. Prosten var ej hemma, och Ninna stod icke att öfvertala att komma in. Prostinnan satt i soffan, bakom thsbordet, uppfiffad med krage och mössa, och bjöd till att på allt sätt uppmuntra magistern. men deta var ingen lätt sak. Magistern satt vid kakelugnen och teg och svarade blott stundom ett ja eller ett nej. Stund efter stund förgick. Sedan prostinnan först vänligt välkomnat sin gäst och uppmanat honom att söka till att trifvas i huset, och att der anse sig som hemma, bade hon uttömt hela sitt förråd af frågor om resan, vädret, ärsväxten och mera dylikt, men den som ej förtalade sig var magistern, som dock allt satt qvar. Prostinnan satt som på nålar IIon hade bordt göra en rund i hushället, men ville ej lemna rummet. just emedan det kunnat se ut, som om hon skulle gått bort för att slippa sitt fåordiga sällskap. Tante Renata förde numera nästan ensam ordet. ; Ändtligen steg magistern upp och gick bort i sin kammare, och prostinnan reste sig ur soffan med en pust, i det hon sade: Hah, det var tungt! Lycka att när han hinner bli mera bekant, så får han sjelf sörja för att roa sig bäst han kan. Nä, det kan jag säga, besvära sig för att roa sin mans adjunkt, svarade tante Renata på prostinnans ord, som dock ej voro ställda till henne, Åja det meriterar visst! Och en sån der ohyfsad menniska sen, som sitter och moltiger, och som grabbar en hel näfve full af dina fina sockerskorpor, och ser dervid ut som om han ej visste att skilja dem från surknallar. Nå, nog bar nu bror rätt hittat sig adjunkt! Emellertid hade prostinnan vandrat ut i köket. Till qvällsvardsburdet måste dock Ninna våga sig, men hon satte sig så långt som möjligt från adjunkten, och skämdes så, att hon alls icke såg på honom, hvilket icke heller var svårt att undvika, då han under hela måltiden talade knappt något ord, och sålunda ingen uppmärksamhet päkallades. Följande morgon, då Ninna kom ut i köket, stod prostinnan der med en hel binga prestkragar i handen, sägande: Kors en sån skada! Se hur magisterns vackra kragar blifvit tilltygade. Han skall ha stjelpt på resan, och hans kappsäck hade rullat i diket. Se hur de här kragarne blifvit färgade af hans rockfoder. Han bar bedt Beata tvätta upp dem, och så får du . a —