Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 2

vårdinnan, han har gått ned till stranden med sin lilla dotterson. Behaga herrarna stiga in och sitta en stund? Georg följde mekaniskt sin vän i det lilla dammiga och illa möblerade förmaket, der ett barns sönderbrutna leksaker lägo kringströdda på golfvet och gammal tobaksrök imgregnerat musslinsgardinerna. — Se der! sade Georg, pekande på en tasla öfver kaminen. Detta var hans eget porträtt, måladt i den goda gamla dragontiden. Det var ganska likt och föreställde honom i uniform med hans ridhäst i bakgrunden. Kanske skulle den lifligaste man i verlden icke ha uppfyllt en tröstares kall så väl som Robert Audley. Ilan yttrade icke ett ord till den hårdt pröfvade enklingen utan satte sig med ryggen vänd åt Georg och såg ut genum fönstret. En stund vandrade den unge mannen oroligt omkring i rummet och betraktade samt vidrörde de småsaker, som lågo bär och der. Hennes arbetsläda med att ofulländadt arbete, hennes album fullt af utdrag af Byron och Moore skrifna med hans egna kråkfötter, några böcker, som han gifvit henne och en bukett vissnade blommor i en vas, som de köpt i Italien, funnos der. — Hennes porträtt brukade hänga bredvid mitt, mumlade han. Jag undrar hvar de ha gjort af det. Ändtligen, efter omkring en half timmas tystnad, sade han: — Jag skulle vilja se värdinnan; jag skulle vilja fråge henne om — —