Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 2

D— —?t(r?:i—— ———h2 ——— jag alltsammans. Helena min hustru, min älskling, min enda kärlek ! Död! död! — Georg, sade Robert Anudley i det han sade sakta sin hand på den unge mannens arm, du bör besinna att den person, hvars namn du såg i tidningen är måhända icke din hustru. Det har kanske funnits mer än en Helen Talboys. — Det är omöjligt, ropade han, åldern är hennes, och Talboys är ett så ovanligt namn. — Kanske åvt är tryckfel, och borde ha varit Talbot. — Nej, nej, nej! min hustru är död. Han sköt undan banden hvarmed Robert sökte qvarhålla honom, steg upp från sängen och gick till dörren. — Hvart går du? utropade hans vän. — Till Ventnor att se hennes graf. — Icke i qväll, Georg, icke i qväll. Jag vill fara dit med dig i morgon med det första bantåget. Robert återförde honom till sängen och tvang honom med mildt våld att lägga sig igen. Han gaf honom derpå en sömndryck, som erbällits af den läkare de besökt sedan Georg fallit i vanmakt. Bittida följande morgon satt han midt emot Robert Audley i en första klassens kupå af ett extratäg, som rusade fram öfrer det vackra öppna landskapet mot Portsmouth. De åkte från Ryde till Ventnor i middagssolens brännande hetta. När de begge unga männen stego ur vagnen, stirrade de kringstående på Georgs bleka ansigte och ovärdade skögg. Hvad skola vi gora, Georg? frågade Robert Audley. Vi veta ju icke hvar vi skola söka dem du vill råka.