Göteborgsposten – 2 februari 1863, sida 2

Han kunde ej fortfara utan dolde ansigtet i händerna. Robert kallade på värdinnan. IIon var en godsint och pratsam qvinna van vid sjukdom och dod, ty många af boenneg hyresgäster bade kommit till henne i det sista stadiet af deras lif. Hon beskref omständligt mrs Talboys sista stunder och berättade att hon kommit till Ventnor blott en vecka före sin död af en långt framskriden inre tärande sjukdom, samt att hon dagligen aftynat gradvis men säkert tills allt blef slut. Var denne herre en af hennes slägtingar? frågade hon, då Georg enystade högt. — Ja, det var hennes man. — Hvad säger ni? utropade qvinnan, han som öfvergaf henne så grymt och lemnade åt hennes stackars gamle far att sörja sor henne och hennes vackra gosse, eom kapten Maldon ofta har berättat mig med tårar i sjna stackars gamla ögon. — Jag öfvergaf henne icke, utropade Georg och nu berättade han hela historien om de trenne ärens kamp mot motgångar. — Talade hon om mig? frågade han, talade hon om mig — mot slutet? — Nej, hon dog så stilla som ett lam. Hon var hela tiden mycket tyst, men sista dagen kände hon ingen, icke ens sin lille son och sin gamle far. En enda gång yrade hon, och då talade hon om sin mor och om huru orätt det var att hon måste dö på ett fremmande ställe, så att det var riktigt ömklig att höra henne, (Forts.)