allmän frihet, och han lade alla på Mertat, att endrägtigt verka för uppnåendet af detta mål. Franska senatens adresskomit har framlagt sitt förslag till adressen, hvilket väsentligen lyder sålunda: Den ailmänna situationen är förträfflig. Senatens uppgift, såsom vaktare af författningen, var lätt under de båda sista regleringsperioderna, emedan landet, undervisadt af erfarenheten, skyr för faror, och monarken, lifvad af tidsanden, försmår att missbruka sin myndighet. Nya utsigter, slutar förslaget, öppnas för Frankrike, som icke har för vana att slumra. Detta stora land vet att medföra mod i kriget, insigt i fredens arbeten, sundt menniskoförstånd i politiken; det skall förbubbla sina ansträngningar, för att öppna det mål för sin framtida bestämmelse, som kejsaren har betecknat. Kejsardömet skall, stadgadt inom sig genom tiden, i besittning af Europas sympati, understödt af folkens bifall, icke lemna hans löften uppfyllda. I öfverensstämmelse med honom, skall Frankrike icke förfela sin mission. Antagligen under anspicierna af Italiens minister har en broschyr med titeln: La questione di Roma al principo del 1863, sett dagen. Densamma är författad af forne ministern Jacini och gör stort uppseende, emedan den alimänt betraktas såsom ett försök af misteren, att få reda på, huru dess åsigter om den romerska frågans behandling skola upptagas af allmänheten. Det är isynnerhet mot Roms occupation at de franska trupperna som brochyren vänder sig. Ur rent italiensk synpunkt, heter det i densamma, är denna occupation oförklarlig. Den kan ej vara för Frankrike ett medel, att tvinga oss afträda något område, ty vi hafva ej mera något icke-italienskt område och hvarje afträdande har derigenom omöjliggjorts. Den kan ej för händelse af ett krig vara någon framskjuten post, ty Frankrike saknar der en operationsbasis, och Marseille, Toulon, Algeriet göra en sådan post onödig. Den kan ej vara medlet att hindra bildandet af ett mäktigt Italien; det skulle vara för oskickligt af Frankrike, att först så sent besinna sig på något dylikt, en för stor inkonseqvens, att så motsäga sig sjelf, för stor oklokhet att försöka bildandet af en omöjlig konfederation. Men från fransk ståndpunkt låter occupationen förklara sig. Frankrike har till åtagande att skydda den hel, stolens oberoende. Vi tillbjuda kyrkan frihet, men de franska katolikerna, intagna af en religiös reaktion emot oss, tillbakavisa detta anbud. Kan man hoppas, att kejsaren skall bryta med dem, för att hylla folkrätten och noninterventionen? Det skulle vara en illusion, ty sjelfva 1848 års revolution måste smickra presterskapet. Napoleon III tyckes äfven hafva vissa personliga förbindelser till Pius IX. Hvad är derföre att göra? att afvakta en förändring i den franska politiken? Den skall icke ändras, så länge svårigheten hestår, att med krigsära aftåga från Rom. Att låta Frankrike förbli i sin romerska förveckling, utan att söka underlätta lösningen men snarare ådraga situationen nya obehagligheter? Det vore att framkalla ett repressaliekrig, som icke skulle gagna någon. Det berättas, att Garibaldi åter rufvar öfver nya rörelseplaner, hvilka man naturligen ställer i samband med den jäsning i sinnena, som förherrskar på vissa håll. Fruntimren i Milano häfva sändt en hyllningsadress till Garibaldi. Den är stickad på en stor kudde af hvit atlas, hvars infattning jemte orden äro gröna, men gifvarinnornas namn af rödt silke (Italiens färger äro såsom bekant rödt, grönt och hvitt). Irehundrade fruntimmersnamn pryda kudden och hvardera af de 300 sköna har med egna fingrar stickat sitt namn. Sjelfva adressen andas den mest entusiastiska kärlek och vördnad för de undertryckta folkens fältherre. Äfven Breras konstnärsgille har gifvit Garibaldi bevis af sin svördnad. En mästerlig framställning af de 5 dagarne i Milano uti Mars 1848 i 12 tablåer och två fantasistycken, det ena Garibaldi svängande tricoloren på Capitolium, det andra srrihetshjelten helsande Venedigs folk från dogepalatsets balkong, utgöra ämnena för dessa taflor. Under adressdebatten den 27 dennes sinom Preussens deputerade kammare yttrade Sybel, att en identifiering af konungen med ministeren, såsom Bismarck velat uppfatta sin sställning, vore en kränkning mot konungen. sWaldeck sade, att presidenten Grabov gjort sig, genom sitt tal vid öppnandet af kammaIren, förtjent af fiderneslandet. Derpå yttrade ministerpresidenten Bismarck, att adressen I bringar klarhet i förhållandet mellan huset soch regeringen och visar, att man vill fråntaga det hohenzollerska huset dess författningssenliga rättigheter. Någon skillnad kan ej suppdragas mellan kronan och ministeren. För I budgetens antagande äro trenne faktorer nöIdiga. Det gifves ingen författningsbestämmelse för det fall, att budgeten icke kommer till stånd; derföre är en kompromiss nödvändig. Huset har missbrukat sin rätt. då det