Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 1

ker bekymmerlös latting omkring tjagesja år gammal och ende sonen af sir Michacl Aulleys yngre bror. ILm hale ärt 400 pund årligen af sin far, och hans vänner hade rådt honom att öka denna inkomst genom att egna sig åt advokatyrket. Som han efter moget öfvervägande fann det besvärligare att motsätta sig sina vänners on-kningar än äta det bestämda antalet middagar och taga några rum i Temple, baslöt han sig för det senare och kallade sig sedan advokat utan att rodna. Stundom när det var mycket varmt och han uttröttats af att röka sin tyska pipa och läsa franska romaner ströfvade han in i Temple Gardens och lade sig någonstädes i skuggan med nedvikt skjortkrage och en blå halsduk knuten löst omkring halsen och berättade allvarsamma bisittare att han var alldeles utmattad af arbete. De gamla bisittarne skrattade satiriskt åt dessa trefliga föregifvande, men de vore alla ense om att Robert Audley var en hederlig man, en ädelsinnad man, visserligen något besynnerlig men qvick och godmodigt humoristisk. Han var en man som aldrig skulle göra lycka i verlden men som icke heller skulle göra en mask emot. Hans rum förvandlades till hundkojor, tack vare hans vana att föra hem kringstrykaude och husvila hundar, på gatorna antogos af bans utseende, följde honom med slavisk ömhet. Robert tillbragte alltid jagtsäsongen på Audley Court. Han var derföre icke någon Nimrod, ty han trafvade helt lugnt på en stadig och groflemmad jagthäst och höll sig på ett ganska vördnadsfullt afstånd från de öfriga ryttarne, Hans