Efter att ha sagt detta föll han i djupa tankar och rökte begrundando sin cigarr. Miss Morley störde honom icke. Sommardagens sista strälar hade bortdött, och nyets matta sken äterstod blott. Då kastade Georg Talboys bort sin cigarr och ropade häftigt till guvernanten: — Miss Morley, om när jag kommer till England, jag fär höra att nägonting olyckligt vederfarits min hustru, skall jag dö på fläcken. — Min käre mr Talboys, hvarföre tänker ni på sådana saker? Gud är mycket god emot oss; han pröfvar oss icke öfver vår förmåga. Kanske ser jag allt i en sorglig dager; mitt lefnadssåtts mångåriga enformighet har gifvit mig god tid att tänka på mina bekymmer. — Och mitt lif har varit endast handling, umbärande, arbete, ömsom hopp och ömsom förtvislan. Jag hade icke tid att tänka på möjligheten af att något ondt kunde vederfaras min hjertanskär. Hvad jag har varit blind, obetänksam och däraktig! Tre år har förflutit utan att jag fått en rad från henne eller från någon som känner henne. Gud i bimlen! huru mycket kan icke ha händt! I sin starka sinnesrörelse började han gå hastigt fram och tillbaka på däcket under det guvernanten följde honom och sökte lugna honom. — Jag kan svära på, sade han, att jag icke kände en skymt af fruktan ända tills ni talade till mig i qväll, och nu har jag denna tryckande qvalfulla fruktan, hvarom vi talade för en timma sedan, Var god och lemna mig ensam så att jag kan söka öfvervinna den så godt sig göra låter,