Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 3

om de små pligterna. Det finnes en kroppslig helsa, men det sinnes också en andelig — en själens och sinnesbeskaffenhetens helsa, som, när den är af det rätta, det äkta slaget, kommer oss att glömma till och med plågorna af den kroppsliga ohelsan. Man skulle kunna tänka att för alstrandet och vidmakthållandet af denna själens helsa erfordrades en själens jemna umgängelse med idel behagliga företeelser och att deras motsatser vore egnade att framkalla själens illamående — dess ohelsa — att sådant, som fordrade själens ansträngande antingen med afseende på tänkandet eller viljandet skulle menligt inverka på sinnesstämningen, som är uttryck af själens friskhet eller sjukdom, och åstadkomma antingen en sjuklig mattighet eller allmän svaghet och nedsättandet af viljandets organer och deras verksamhet. Men så är ej förhållandet. Der själen ej lider af inrotad sjuklighet — der han, oförsvagad af passionerna, som äro under detta namn andeliga öfverretningar af de organer, af hvilkas verksamhet förofrigt hela själens lif är beroende — der behofver han för sitt bestånd just denna gymnastik, som stärker och förekommer förslappn.ng, och för det ändamålet fingo vi pligterna, hvilkas uppfyllande i allmänhet är förknippadt med ansträngningar och försakelser, och hos ett mindre stålsatt sinne oftast före deras uppfyllande väcker olust och obehag. Det är pligtens karakter i allmänhet att snarare vara något obehagligt än behagligt, och för mängden af menniskor innebär derför ordet pligt ett tvång, från hvilket man helst önskade att frigöra sig. Och likväl, hur nödig är hon ej, icke allenast såsom ledande till vinnande af be