Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 2

hålla henne. Den gamle hycklaren kan då ej neka henne tak öfver hufvudet, men så länge jag lefver anser han sig ej behöfva taga sig af henne. Jag gick ner till den gamla förfallna hamnbryggan för att dröja der tills det blef mörkt och då vid ändan af bron glida sakta ner i vattnet. Men när jag satt der och rökte min pipa och stirrade tankspridt på vågorna, kommo två karlar. Den ene af dem började tala om de australiska guldgräfningarne och om huru glupskt man kunde förtjena på dem. Jag fick veta att han skulle afsegla om en dag eller två och att han sökte öfvertala sin följeslagare att göra honom sällskap. Inemot en timma lyssnade jag till dessa mäns samtal, i det jag följde dem med pipan i munnen fram och tillbaka på hamnbryggan. Derefter blandade jag mig sjelf i samtalet och fick veta att fartyg skulle afgå från Liverpool om två eller tre dagar och att den ene af karlarne skulle resa ut med det. Han gaf mig all den upplysning jag önskade och tillade att en så ung och stark man som jag nästan ovilkorligen måste göra lycka vid guldminorna. Denna tanke genomkorsade min själ så hastigt att en glödhet rodnad öfverfor mitt ansigte och jag darrade i alla mina lemmar. Detta var åtminstone bättre än att hoppa i sjön. Jag kunde ju smyga mig bort från min hjertevän och lemna henne trygg under hennes fars tak och resa ut för att förvärfva en stor förmögenhet, som jag skulle kasta i hennes knä, när jag kom tillbaka. Jag var så sangvisk på den tiden att jag räknade på att bli rik inom ett år eller så der omkring. Jag tackade karlen för upplysningarne och gick hem, (Forts.)