Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 2

kulle inackordera oss hos honom. Vi gingo in derpå; jag amtyckte för att göra min älskling till viljes — hon hade lå särskildt rätt att fordra att man rättade sig efter alla henres oskyldiga hjertas infall och önskningar. Vi flyttade till snonom och han skinnade oss af alla krafter, men när jag taade med min lilla hustru derom, sade hon att hon ogerna ville vara hård mot stackars pappa. Således satte stackars vappa hastigt och lustigt öfverstyr med vår lilla kassa, och ag begrep nu att det var nödvändigt att se mig om efter en plats. Jag for till London och försökte få någon antällning som kontorist, räkenskapsförare eller bokhållare, men roligen satt dragonstämpeln qvar på mig, ty ingen ville tro itt jag dugde till något sådant. Nedstämd och bedröfvad com jag hem till min käraste för att finna henne amma en ärftagare till sin fars fattigdom. Stackars lilla tös, hon var nycket bekymrad, och när jag berättade henne buru min resa till ; London slagit ut, blef hon riktigt utom sig. Hon bröt it i snyftningar och jemmer och sade att jag icke bort gifta mig med henne, då jag icke kunde bereda henne annat än fattigdom och elände, och att jag handlat grufligt orätt mot henne, då jag gjorde henne till min hustru. Jag kan försäkra er, miss Morley, att hennes tårar och förebråelser gjorde mig nära nog ursinnig, och jag blef rasande på benne, på mig sjelf, på hela verlden och på alla som lefva i den. Jag sprang ur buset efter att ha lofvat att aldrig mer återkomma. Jag gick omkring på gatorna till hälften från mina sinnen; och med stark lust att hoppa i sjön och således göra det möjligt för min stackars flicka att göra ett bättre parti Om jag dränker mig, tänkte jag, måste hennes far under