Göteborgsposten – 27 januari 1863, sida 2

att göra honneurs vid den förtroliga mältiden. Han drog upp champagnebuteljerna och drack med alla vid bordet; han berättade lustiga historier och skrattade så hjertligt sjelf att den skulle ha varit en verklig tvärvigg som ej skrattat med af ren sympati, Han spelade förträffligt spekulation! vingtet-un och andra muntra sällskapsspel, som höllo den lilla cirkeln kring salongslampan så fördjupad i den oskyldiga förströelsen att en storm kunnat ha rytit öfver deras hufvuden utan att de hört det. Men han bekände öppet att han icke hade några anlag för whist och att han icke kunde skilja en häst från ett torn på schack-brädet. Mr Talboys var, det måste erkännes ingenting mindre än lärd. Den bleka gourvernanten hade försökt tala med honom om den moderna litteraturen, men Georg hade blott ryckt i sitt skägg och stirrat på henne och sagt då och då: jaha och det tror jag nog. Den sentimentala unga damen, som reste hem för att fullborda sin uppfostran, hade profvat honom med Shelley och Byron, men han hade öppet skrattat åt hvad hon talat liksom om poesi vore ett skämt. Ullhandlaren sonderade honom i politik, men han tycktes icke ha mycken reda derpå. Derföre lät man honom sköta sig sjolf, slå dank vid relingen, stirrande på vattnet och ställa sig in hos hvar och en på sitt eget sätt. Men från den dag då Argus hade blott fjorton dagars väg till England märkte alla en förändring hos Georg Talboys. Han blef orolig och rastlös, stundom var ban så glad att salongen genljöd af hans gapskratt och stundom nedstämd och tankfull. Ehuru han stod mycket väl hos sjömännen, blefvo de till slut trötta vid att besvara hans oupp