Göteborgsposten – 27 januari 1863, sida 1

— Begar icke for mycket af mig, upprepade hon; jag bar varit sjolfvisk från min tidigaste barndom. — Lucy, Lucy, tala uppriktigt. Tycker ni illa om mig? — Tycka illa om er! Nej, visst icke. — Men älskar ni någon annan? Hon skrattade högt vid denna fråga. Jag älskar icke någon i hela verlden svarade hon. Han var glad öfver detta svar och likväl gjorde det och det underliga skrattet ett plågsamt intryck på honom. Efter en kort tystnad sade han liksom görande våld på sig: — Nåväl, Lucy, jag vill ej begära för mycket af dig. Jag är kanhända en gammal romantisk narr; men om du icke tycker illa om mig och om du ej älskar någon annan, så inser jag icke hvarföre vi ej skulle bli ett mycket lyckligt par. Äro vi då öfverens Lucy? — Ja. — Baroneten lyftade henne upp i sina armar och tryckte en kyss på hennes panna. Derefter tog han lugnt farväl af henne och gick genast ut ur huset. Han lemnade genast huset, denne däraktige gamle man, emedan en stark sinnesrörelse arbetade i hans hjerta. Det var hvarken glädje eller segerkänslan, utan någonting beslägtadt med gäckad förhoppning, en qväfd och otillfredsställd längtan, som låg tung och tryckande i hans hjerta, liksom han bade burit ett lik i sitt bröst. Han bar verkligen der liket af den förhoppning, som dött vid ljudet af Lucys ord. Nu var det slut på allt hans tvifvel, hans sarhägor och de önskningar, hvars djerfhet han insett, Han må