Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 2

lande att ingen annan behöfdes, och Uncy Graham anställdes af mr Dawson såsom lärarinna för hans döttrar. IIennes talanger voro så utmärkta och talrika, att man undrade öfver att hoa velat besvara en annons, som erbjöd så föga lockande betalningsvilkor som mr Dawsons; men miss Graham tycktes vara fullkomligt belåten med sin plats. Ilon lärde flickorna att spela svnater af Beethoven och måla efter naturen enligt Creswick, och hon gick söndagligen tre gånger till kyrkan i den lilla, en afkrok belägna byn med så stor belåtenhat som om hon icke hade högre förhoppningar än att fortfara så under hela sitt återstående hf. De som observerade detta, sökte förklaringsgrunden dertill i hennes goda och milda karakter, menande att den skulle komma henne att känna sig tillfreds under hvilka omständigheter som helst. Ilvart hon gick tycktes hon medföra glädje och lif. Hennes vackra ansigte lyste som en solstråle i de fattigas hyddor. IIon kunde sitta en fjerdedels timma och samtala med en gammal qvinna, såsom det tycktes, lika belåten med en tandlös gummas beundran, som bon skulle ha varit med ten rik makes komplimanger. Och när hon aflägsnat sig utan att qvarlemna någon gåfva — ty hennes lilla lön medga ingen frikostighet — utbröt den gamla i högre loford öfve hennes skönhet och vänlighet, än hon någonsin bestod på kyrkoherdens fru, hvilken hon dock hade att tacka för hältf ten af sin födå och sina kläder. Saken var den, att mis Lucy Graham var begåfvad med den tjusningens magisk: makt, medelst hvilken qvinnan kan intaga med ett ord oc berusa med ett leende. Alla älskade, beundrade och be