sättas i fängelse, för att få äta fångvärdsstyrelsens bröd, att bereda sig tillfälle dertill genom att på detta sätt förut kostnadsfritt taga sig en god måltid. Sålunda har man under en enda vecka ensamt i Quartier de la Place Maubert häktat icke mindre än fjorton dylika läckermunnar för en gång. Värdshusvärdarne äro förtviflade, ty den utvägen att på förhand taga betalt för hvad som hos dem törtäres, hvilket tyckes vara det enklaste, vilja de blott i yttersta nödfall tillgripa. Deras hederliga kunder skulle nemligen anse sådant för ett tvifvel om deras redbarhet, hvilket pariserarbetarens stolthet ej gerna förlåter, och kanhända söka upp andra värdshusvärdar som visa sig mindre misstänksamma. — Rysligt mord i England. En gammal man vid namn Barton har nyligen blifvit mördad på det mest upprörande satt i närheten at staden Wigan. Mannen var eldare vid en pumpmaskin tillhörig en kolgrufva, och hade en afton begifvit sig till pumpmaskinen för att sköta sitt arbete, hvilket denna gång inföll under natten. Följande morgon kom hans fullvuxne son till stället. ÄÅngmaskinen, som dref pumparne, hade då stannat, emedan man forsummat att lägga bränsle under pannan. Förvånad häröfver, kastade den unge mannen in nya kol och gick sedan att söka efter sin far. Denne stod dock ej att finna. Man började anställa undersökningar i maskinhuset och snart observerade man dels ett jernspett, som var nedsmort med blod, dels ock en rad blodfläckar framemot öppningen till eldstaden under pannan. Man fattades af en ryslig misstanka, att den gamle mannen blifvit mördad och att ogerningsmannen sedermera stoppat sitt offer i eldstaden under pannan. Detta besanns äfven vara förhållandet. Vid anställd undersökning med hvad som fanns bland de afsläckta kolen påträffades några nästan förbrända benbitar, ett par menniskotänder samt nägra metallknappar som den försvunne burit i sina benkläder. Allt det öfriga hade blitvit förtärdt af den starka elden. Några märken at blodiga fingrar syntes på muren, hvilka tycktes antyda att man der släpat fram någon person, som förgäfves sökt sasthälla sig mot murens släta yta, och gåtvo anledning till det rysliga antagandet, att den mördade ej varit riktigt död, då han kastades i elden. Hvad som ärven är förskräckligt att tänka sig är, att sonen, innan han ännu anade någon olycka, såsom nämndt kastade nya kol på elden och sålunda sig sjelfovetande bidrog till att förstöra hvad som ännu kunde vara qvar af hans olycklige faders döda kropp. — Man har ingen spaning på hvem som begått mordet, och hvad som gör att man sväfvar i ännu större ovisshet om rätte banemannen, är att man ej kan utgrunda något tänkbart motiv för detsamma. Den döde hade inga fiender, åtminstone så vidt man kunnat erfara. Icke heller hade han den aftonen eller brukade någonsin ha några penningar eller dyrbarheter på sig. Visserligen är det sannt att ett par rånare ungefär en månad förut nära nog dödat en nattvakt på en fabrik i närheten, men man har allt skäl att antaga det de redan lemnat nejden, då mordet skedde. En gissning i afseende på gerningsmannen gäller en vansinnig, som vid den tiden flytt från ett dårhus ej långt från grufvan och hvilken just var hemma i närheten af densamma. Ingenting är emellertid ännu med ringaste visshet bekant angående mördaren. ALOÖTUIöogiska laktiagolser.