Göteborgsposten – 23 januari 1863, sida 1

Han aslägsnade sig derpå med Moucheron och Chevrette, medan Clotilda och grefvinnan Diana följde grefve Aurelien. Foljande morgon beredde sig Frans att lemna det dystra slottet Montchenu. På sin makes befallning lät den vackra slottsfrun sina qvinnor pryda henne, för att säga farväl till den lysande gästen. Grefven märkte på monarkens ovanliga köld, att hans gunst var förlorad, men denna öfvertygelse syntes ej göra stort intryck på denne man, som nyss var så gigig efter, så stolt och berusad öfver sin herres gunst. Han visade en vördnadsfull men värdig hållning, då konungen tog afsked af honom, utan att bedja honom återvända till hofvet, och han gjorde ej någon hänsyftning på den tydliga onåden. Ett öppnare och obotligare sår kom hans hjerta att blöda. För öfrigt hade hans hustru ej att beklaga sig öfver brist på höflighet och artighet. Ingen skulle kunna ha anat den storm, som kommit för att störa deras äktenskap. Grefvinnans ögon glänste af feberns glöd, och det smink som betäckte hennes kinder dolde hennes dödhga blekhet, så att alla misstankar skingrade sig inför det leende som hon visste att gifva åt sina läppar. Men knappt hade konungen och hans lysande följe aflägsnat sig, knappt hade tystnaden åter inträdt i slottets salar och på dess gårdar, förrän grefve de Montchenus tillkonstlade kraft plötsligt sjönk, och han kände sina knän svigta under sig. Han bad Diana tillåta honom att följa henne i bans rum. Knappt hade han inträdt der förrän han nedsjönk i en länstol. Grefvinnan vågade ej nalkas honom, ej heller visa den ringaste oro. Hon betraktade honom och blef öfver