Göteborgsposten – 22 januari 1863, sida 1

lugn få göra sin skyldighet. Han har fått order, och dem bör han följa. Men Diana fattade förfärad gaskognarens hand: — Hör honom icke, sade hon med ångest, hör honom icke! IlIan hatar mig, och han vill icke hafva mina böner att tucka för en enda timmas uppskof, som kan rädda allt. Hans ögon vända sig bort från mig med förakt, men hvad gör det mig? Om jag visste hvar jag skulle finna konungen; jag skulle kasta mig till hans fötter, och jag skulle ropa: Didier är icke brottslig: Det är jag som tvingat honom att fly från slottet med hugenottskan och att söka en tillflykt i deras läger. Han flydde för att undandraga sig mitt hat, Mitt hat! upprepade hon smärtsamt, med en blick som förrådde hennes kärlek, Måste jag då bekänna allt för er, herr kapiten och öfvertyga er om min ovärdighet, för att bevisa Didiers oskuld. — Tig, min fru! sade den olycklige unge mannen, förnedrad och sårad af detta passionerade försvar. Diana lutade sig intill kapitenen för att blott blifva hörd af honom och tillade: — Jag skulle dö af samma kula som träffade honom, Jonas var häftigt rörd. — Sangdion, madame! sade han, vridande sin yfviga mustach, för att dölja sin förvirring, jag skulle önska att Jag kunde tjena er. Visserligen kostar det på mig att hafva det usla uppdraget, men jag är tvungen att lyda mina chefer, Stanna icke längre här, fru grefvinna. — Jag skall stanna! svarade Diana uppretad; jag skall stanna här ända till hans sista suck ... Didier skall icke dö