Göteborgsposten – 22 januari 1863, sida 1

Det kongl. representationsförslaget. Tiden — d. v. s. iderna, uppfattningen af hvad som är rätt och sannt — går framåt icke blott hos oss, stackars plebejer, obetydliga beståndsdelar af den respektabla massa, som kallas folket, utan ock hos dem, hvilka något äro och något betyda, hos samhällets högdjur, ja inom sjelfva kabinetterna. Konungar komma underfund med att folket icke är till för deras skull utan de för folkets; de spetsa öronen för att uppsånga dess röst, öfvertygade att den är ingen rådgifvare att förkasta. Och om det finnes nägon gammal mossbelupen mur, som hindrar ljudet af denna röst att tränga fram till dem, så bäfva de icke tillbaka för tomma skuggor, så skrämmas de icke af narraktigt kärmgskrock — skrock kolporteras, i parentes sagdt, såväl af käringar i ,inexpressibles som af dylika i krinoliner — utan de skjuta hurtigt breche på det eländiga rucklet for att sedan spränga det med folkets tillhjelp, om de ej kunna göra det på egen hand. Så handla konungar i våra dagar — åtminstone finnes det en, som handlar så, och han heter Carl den Femtonde. Den gamla mossbelupna mur, hvarom vi talat, är ståndsrepresentationen, öfver hvilken under flera decennier höjts så högljudda verop att den, tyckes det, skulle ha ramlat om den ej stått säkrare än Jerichos. Kung Carl har med det mod, som är traditionellt förknippadt med denna benämning, med verkligt karlamod lupit till