Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 2

hjelmar, men det hela vittnar dock om att In 0. bemödat sig på det bästa sätt, och teaterns vackra dekorationer ha dervid varit honom till stor hjelp. Ett synnerligt erkännande bör egnas baletten, d. v. s. mll Griegels graciösa och såväl mimiskt som plastiskt lyckade framställning af abbedissans parti, samt de ganska smaksulla shawl-grupperingarne. Hvad utförandet af sängpartierna deremot beträffar, så var detta — med undantag at m:ll Völker såsom Alice — icke tilltredsställande. UIr Laske var synbarligen icke vuxen sin uppgift att framställa Robert, ty ehurn omanlig och fadd denne än framstår i handlingen, så kan dock deråt förlänas vida mera uttryck än hr L. åstadkom; att i följd af sängpartiets höga läge, mycket måste utelemnas, är naturligt, och hr I. uteslöt också så myckrt, att en tenorist derpå skulle kunna göra en rundresa kring Europa och vinna ryktbarhet. Hvad hr Za Montce som Bertram angår, är han nog vuxen den mekaniska delen at sången, men hans apparition är för stel och saknar den dämoniskt-tragiska pregel, som eljest gör denna roll så tacksam för dess framställare. Fru Jung sjöng Isabellas parti rätt antagligt, visserligen finner man att sången icke alltid är obesvärad, men de vackra resterna af rösten göra dock tillfyllest, då man icke har för stora anspråk. I fråga om anspråk, uppträder Ir Hoffmeister såsom Raimband med allför stora sådana; han förglömmer att en beskedlig bondgosse icke bör te sig på scenen som en dandinerande sprätt, lika litet som han får sjunga falskt. M:ll Völker (Alice) förtjente här, såsom alltid, priset framtör de öfriga medspelande. Hon har med synbart bemödande satt sig in i rollen och återgifver den äfven med rätt godt uttryck; hvad sängen beträffar gör sig m:ll V:s friska, klang tulla röst, här som annars, fördelaktigt gällande. Att operan i sin helhet icke gick med god sammanhållning, torde få tillskrifvas otillräc lig inöfning med de nya rollinhafvarne. Vi betvifla icke att det skall gestalta sig bättre dermed vid nästa representation. Stadsfullmäktige hade i går från kl. 5 e. m. till fram emot natten sitt sammanträde, vid hvilket tvenne frågor afhandlades. Den ena utgjordes af en anhållan från mantalskommissarien N. F. Ekermann om ersättning tör det bestyr han, enligt magistratens förordnande, hatt att vid Göteborgs stads bevillningstaxeringskomites sammanträden för år 1862 föra protokollet, hvilket mödosamma arbete hr Ekermann uppskattat till den jomforelsevis låga summan af 300 rdr. hhuru troligtvis ingen af de närvarande 45 stadsfullmäktige ansågo denna summa vara för högt tilltagen, uppstod likväl i anledning af denna anhållan en längre diskussion sedan juris kandidaten Philipsson vid diskussionens början på ett klart sätt framhållit ärendet såsom en principfråga. I den nya bevillningsförordningen vor det nemligen stadgadt, att i städerna magistraten skall besörja om protokollsförare vid denna förrättning, utan att på något ställe nämnas, hvem som skall aflöna densamme. Då samma förordning bestämmer, att å landet kronofogde skall föra protokollet, ansåg talaren det nödvändigt före frågans afgörande att få utrönt, huruvida kronofogdarne i och för denna befattning erhöllo något arvode, antingen af den bevillningsprocent (6 proc.), som står till pröfningskomitcernas förfogande, eller på annat sätt. Det vore nödvändigt att få detta utredt, på det städerna ej måtte mera än landet drabbas af en dylik utgift. Med kand. Philipsson instämde äfven mag. Hedlund till en del; men ansåg det ötverflödigt att infordra dylika uppgifter, då han trodde att staten för en förrättning af dylik art, då uttaxering af allmänna medel var i fråga, sjelf skulle bekosta debiteringen och ej kasta utgilten derför på kommunerna. Ansökan borde derföre af stadsfullmäktige afslås och hr E. hos K. M:t direkte söka ersättning för sitt besvär. Häradshöfd. Berger deremot ansåg frågan böra ställas så, att stadsfullmäktiges öfverläggning ginge ut på bestämmandet af, huruvida de wville infria magistratens löfte om ersättning till protokollsföraren eller ej. För sin del ville han tillstyrka det förra alternativet och ansåg att man kunde prötva saken ides närvarande skick. — Häremot opponerade sig