Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 2

— Mlje Ciotilda har bedt mig derom. Misten skingrades hastigt af den framstickande solen och föremälen återtogo sina former, som ända till denna stund varit sammangyttrade till en oredig massa. Didiers namn hade dragit den unga hugenottskan ur hennes djupa ovetenhet af hvad som passerade. Hon uppslog ögonen, och när hon såg dvergen sade hon till honom med sin ljufva röst: — Vän Moucheron, konungen, vår herre, har talat sannt! Dvergen hade icke förr igenkännt grefve Aurelien och Clotilda än han gissade till allt och beslöt draga fördel af sin ställning. — Skynda dig! utropade Frans otåligt. Dvergen rörde sig icke utan blott svarade: — Sire, emedan min anhållan på förhand var beviljad, så framställer jag cen annan till er. Vill ni lofva mig att lemna Clotilda fri och låta henne sjelf bestämma öfver sitt öde ? Konungen kände en rasande lust att vrida om nacken på den djerfve Moucheron, men han var i hans våld. Alltför ärlig för att vilja leka med sitt ord, tvekade han ett ögonblick att gifva vika för denna nya fordran; men han hade brådt att undslippa den förfärliga och ärelösa död som hotade honom. Hans högmod var dessutom såradt af den vackra hugenottskans förakt. — Jag svär det vid min adelsmannaära! återtog han slutligen med stark röst, (Forts.)