Göteborgsposten – 20 januari 1863, sida 3

uHAET SIStå tIden arbetat Iifrigt tor de Iranska truppernas återkallande från Rom, och i en note af d. 31 okt. till engelska gesandten i Paris, lord Cowley, förklarade lotd Russell tillochmed utan omsvep, att ögonblicket nu vore kommet, då den franska interventionen måste upphöra. Om franska utrikesministern Drouyn de Lhuys tillbakavisade denna begäran, som endast gjorde det svårt för Frankrike, att tillmötesgå italienarnes önskningar, och en depesch af d. 25 novbr till Frankrikes charge daffaires i London erinrade om, att det engelska kabinettet förut vid många tillfällen förklarat den franska ockupationen af Rom för ett berättigadt undantag från noninterventionsprincipen och folksuveräniteten; men hans afslag motiverades förnämligast s(ggenom betraktelser, hemtade från dåvarande förhållanden, och han förklarade, att Frankrike skulle draga sina trupper tillbaka, så snart det kunde ske utan farliga följder för påtven såsom kyrkans öfverhufvud. Det finnes-, heter det i depeschen, hvarken uti vår ställning eller våra handlingar något, som kunnat föranleda kabinettet i London till att tro, det vi icke ännu alltjemt hafva för afsigt att upphöra med Roms ockupation, så fort vi kunna göra det utan att skada de intressen, som blifvit anförtrodda åt vär värd. England önskar ej mera än vi, att så se stunden närma sig för upphörandet af denna ockupation. Erhålla vi någon annan lön för våra uppoffringar, än tillfredeställelsen af att uppfylla en pligt? Hvilka synnerliga andra fördelar kunna vi draga deraf än den ära vi röna af att förbli trogna den mission, som blifvit åt oss uppdragen? ... Äfven vi böja oss för non-interventionens princip. Englands grundsatser äro våra, och vi upfatta på samma sätt den aktning, som man är skyldig den nationela suveräniteten. Kejsarens regering har härifrån sitt ursprung, liksom den äfven härifrån hemtar sin kraft, och den suverän som på ett så ädelt sätt kämpat för den italienska halföns oberoende, kan icke misstänkas för att på någon punkt af Italien vilja, misskänna ett italienskt folks rättigheter. Men det tillstånd, hvarom vi tala, har ingenting gemensamt med de öfriga förhållandena, och den offentliga rättens vanliga reglor kunna icke användas derpå. Senare aktstycken visa, att depeschen af af d. 25 nov. icke blifvit uppsattad som ett obetingadt afslag, ty England har fortsatt sina förhandlingar om Roms utlemnande till Italien, och under de sista dagarne af förra året har denna eventualitet afven å fransk sida mycket omtalats såsom nära förestående och sannolik. — En depesch från Drouyn de Lhuys af d. 20 dec. bekräftar, att England föreslagit påtven att nedslå sina bopålar på Malta, och franske utrikesministern har gjort den påflige nuntien i Paris bekant härmed i det han tillade, att han hoppades, det påfven skulle föredraga Frankrike framför Malta, om det någonsin skulle gå så långt, att hans helighet säge sig tvungen att lemna Italien. Det är isynnerhet de rustningar, som Frans II ånyo företager i Rom, af hvilka England tagit sig anledning att sysselsätta sig med den romerska frågan, och Drouyn de Lhuys beklagar, att Frans II icke vill låta förmå sig att lemna Rom. Frankrike, heter det i den ifrågavarande depeschen, har icke lomnat konungen i ovisshet om hvad det tänker, men den engelska regeringen skall säkerligen kunna inse att det icke kan äsidosätta den romerska stolens myndighet genom att utverka hans aflägsnande. Frankrike önskar endast på öfvertygelsens väg att uppnå detta mål. Ännu under juldagarne har England förhandlat i Rom om påtvens afresa och sökt gifva vigt åt sina ord genom att förklara, det Pius IX frivilligt skulle emottaga anbudet, alldenstund han inom kort skulle se sig nödsakad att deraf begagna sig. Turinerbladet ,,Opinione, hvilket allmänt ansetts hafva en ministeriel färg, yttrade för. några veckor sedan, att någon möjlighet icke längre förefanns till en öfverenskommelse mellan Italien och Frankrike; detta yttrande har föranledt den franske gesandten att begära förklaring af kabinettet i Turin. Utrikesministern Pasolini svarade, enligt en depesch at l. 25 dec. från gesandten till Drouyn De Lhuys, att ,,Opinione, lika litet som någon annan tidning, vore berättigad att tala i regeringens namn; men en öfverenskommelse i den romerska frågan måste för ögonblicket uppgifvas, emedan de nuvarande ministrarne icke tänkte defatta sig härmed, fastän de voro ense med sina föregångare om, att Rom var Italiens nuvarande hufvudstad. Från Syditalien berättas, att deputeranden Riociardi låter cirkulera en petition med besäran, att Neapel skall provisoriskt utses till iufvudstad. Många handlande och män af folset underteckna. De bildade klasserna ogilla etitionen. — De neapolitanska senatorerna ch deputerade hafva i Neapel haft en samnankomst för att afvärja hotande faror. Från Rom skrifves, att exdrottningen af Neapel ditväntas i slutet af innev. månad.