Göteborgsposten – 20 januari 1863, sida 2

svarade han. Om jag hade min häst så skulle jag skyndigenom vatten, sand och eld, och jag skulle hinna fram i tid Nå, grefve Aurelien, hjelp oss ur detta kärr, som fasthälle våra fötter som om de vore behängda med blytyngder. Mr de Montchenu såg sig under tiden orolig omkring Hastigt ryste han och mumlade med dof röst: — Jag blir rädd! — Rädd! mumlade äfven Frans 1:ste. Rädd för regr och oväder? Ni, en krigare! — Ja, svarade borgherren, ty vi äro hotade af en fars som bvarken mod eller styrka kunna besvärja. Jag frukta för er, sire, och för Clotilda. Om vi icke återfinna vadet så skulle jag icke kunna, äfven med uppoffring af mitt eget lif, rädda edert och Clotildas. Orkanen tillväxze alltjemnt. Himlen var icke längre ett med blixtar kantadt mörkt täcke, den stod nästan i eld och låga, och vid dess hemska sken såg man huru regnet vällde ned i strömmar. — Framåt! utropade Clotilda ånyo, blott lyssnande till sina egna tankar. Jag är icke uttröttad och likväl, sällsamt nog, kan jag icke längre gå. Ah! jag är blott en qvinna, jag har icke er kraft, er styrka, nåväl! lemna mig och gå ni på, sire! Kom ihåg ert löfte! Ni måste hålla det om ni ej vill vara en menedare. — Men jag kan icke rycka mina fötter ur den förbannade sanden! utbrast Frans förtviflad. Om hvilken fara talar ni, herr grefve ? Jag ber, förklara er! — Sire, sade mr de Montehenu bäfvande af fara, ni hafva kommit in i en bank af rörlig sand.