annt att jag icke mycket tror på dessa vilda dygder som hvarken låta fånga sig af titlar eller gunst. Ni måste älska nagon annan för att visa er så kall mot mig. Kärleken är jvinnohjertats enda och säkra sköld. — Skall jag vara utsatt för ett dylikt språk? mumlade Clotilda, under det tårarne flödade nedför hennes kinder. — Denne andre, fortfor Frans I:ste, är Didier, mr de Montchenus nevo. Det kan ni val icke förneka? Clotilda rodnade men blef tyst. — Nå! återtog konungen, nu är emellertid denne junker en rebel, en medbrottsling till konnetabeln; han har hjelpt och försvarat honom, han är anklagad för förräderi. Han skall blifva dömd och han skall dö. Och samtidigt betraktade han några lätta rökmoln som upphöjde sig vid horizonten. Den unga hugenottskan hade utstött ett skärande skri och hopknäppte sina händer. — Ni tror icke på bans förräderi, sire, och ni skall icke missbruka er makt för att hämnas. Anser ni det vara ett brott af honom att älska mig, och är han brottslig äfven derföre att jag älskar honom? O, jag vill icke vara orsaken till hans förderf! Grefvinnan Diana sade mig visserligen att jag skulle blifva förderslig för honom, men bör mig, sire! Måste jag lofva att aldrig återse honom, att aldrig uttala hans namn? ... Måste jag till och med förjaga hans minne ur mina tankar? ... Nåväl! jag skall söka att glömma honom, ... men ni skall rädda honom, är det icke så? Ni skall gifva honom nåd ? — Jag skulle icke ens benåda honom om min mor både