saliga döda ser mig, och Sarah Delorme skall förlåta mig det ondajag gjort, blott jag räddar hennes dotter! Clotilda kände sig ofrivilligt genomträngd af dessa sönderslitande ord. Hon lyssnade till dem med en ömmande förvåning som afmålade sig på hennes ansigte, och som ingaf konungen en lindrig oro. Han befallde ånyo mr de Montchenu att aflägsna sig, men denne senare svarade dystert och nästan hotande: — Om jag aflagsnade mig, sire, så skulle jag ju mycket väl spela min roll? Jag skulle vara mig sjelf värdig, om jag låte Clotilda bestiga den stora trappan till hotell des Tournelles! Det skulle sätta kronan på mina många undersåtliga tjenster. Jag skulle blifva en mera afhållen gunstling än Brion och Bonnivet. — Om ni fortfar att begagna ett dylikt språk, min herre, svarade Frans I:ste, så kommer er roll att slutas uselt nog. Ni missbrukar alltför mycket den undfallenhet er herre alltid väst er. Grefve Aurelien uthärdade utan att blekna konungens vredgade blick; men han ville göra ett ytterligare försök med att vädja till hans storsinnthet, och han kastade sig till hans fötter. — Förlåt min djerfhet, sire! utropade han; haf medlidande med en trogen tjenare som bönfaller hos er, som man bonfaller hos sin Gud. O, jag ser att ni skulle bevisa mig nåd om ni vore viss att jag talade sanning! Ert hjerta är godt och ädelt... Han ville fatta i Frans mantel. — Rör mig icke, min herre! sade konungen. Jag har