I öfrigt tager jag er. min söta, till skiljedomare i vår tvist. Är ni hägad att följa mr de Montchenu och visa honom d en omhet och undergifvenhet ni säsom en lydig dotter är honom skyldig ? — Nej, svarade hon bestämdt, jag är äfven okunnig om i hvad afsigt grefve Aurelien framställt sina besynnerliga saker; men om han äfven icke skulle tala osannt häri, så skulle jag likväl aldrig följa en man som låtit förjaga sin nevö Didier, som förolämpat mig med sina anbud, och som låtit min mor lida. Jag erkänner honom icke såsom fader. — Du hör, min käre grefve, sade konungen, att hon förnekar och tillbakastöter dig. Montchenu vred sina händer. — Gud straffar mig genom min dotters mun! Men, sire, ser ni icke de tårar mina ögon gjuta, hör ni icke huru mitt hjerta klappar? Frans ryckte på axlarne. — Tro mig, min herre; var nöjd med intrigerna i palatserna, och spela ej denna nya roll. Den går icke. Grefve Aurelien tycktes alldeles förändrad i sin smärta ; den krypande hofmannen var försvunnen och han svarade med en rörande och på samma gång förfärlig energi: — Ah! skulle det icke lyckas mig att beskydda min dotter, denna återfunna skatt som åter fäster mig vid lifvet ? Henne som åstadkommit denna förändring i mitt hjerta? Jag har länge försummat mina pligter, men jag ångrar mig och skall till hvad pris som helst ersätta hvad jag felat. Må hon förneka och tillbakastöta mig, det betyder föga! Den