dragit nytta af edra föreläsningar, ty ni har lärt mi uppskatta tårar och suckar till deras rätta värde, g att Skulle jag väl, utan att göra mig löjlig, låta omvända mig af mr do Montchenus predikningar? I detta ögonblick ryckte Clotilda sig ur sin synbara liknöjahet. Hon tycktes vara ett rof för en sällsam sinnesskakning, och hon tog ett steg mot fursten, sägande: — Jag tror att grefve Aurelien talar sannt, sire, och jag antager hans beskydd. Ädlingen höjde sina ögon mot himlen med en obeskriflig förtjusning och trodde redan segren vunnen. Frans I:ste rynkade ögonbrynen och strök sitt skägg med en otålig min. — Ni förstår konsten att med medlidande förföra qvinnohjertan, grefve, sade han. Emellertid är jag en god furste och skall icke visa mig obeveklig. Stig upp och gif mig ett bevis som kan låta mig tro er sinnrika fabel. — Ett bevis, upprepade Montchenu försagd; hvilket bevis fordrar ni väl? Tror ni icke mina ord, sire? Har icke Clotilda i mitt ansigte läst att jag talat uppriktigt? Frans I:ste förblef lugn och passiv. — Om jag vore svag nog att vara lika lättrogen som denna unga flicka, så skulle ni skratta på min bekostnad. Ert ord kan ljuga lika väl som ert ansigte. Ni har varit alltför länge i min tjenst för att vara en nylärling i diplomatien. Montchenu reste sig upp, hänförd af raseri, och i sitt öfverspända tillstånd förde han handen till svärdsfästet. (Forts.)