Göteborgsposten – 17 januari 1863, sida 3

rorträssligneten ar Stockholms nya vattenjedning. Med anledning af eldsvadan i konditor Berns nybyggda villa i Berzelii park, hvarom vi förut berättat, via hvilket tillfälle Stocknolms nya vuttenlednings egenskap af eldsläckningsapparat skulle sättas på prot, men visade Big ej rätt uppiylla sin bestämmelse i detta hänseende, yttrar en korrespondent till tidningen Dalpilen:Jag vill minnas att Jag i ett al mina bref yttrat att någon större eldovada knappast kunde tänkas numera sedan vi fått vattenleunmg. Tillåt mig att atertaga detta omdöme, ty det brinner alldeles ypperligt trors vattenledningen. Kan man väl tänka sig Präkugare tillstalat än att, när brandposterna skola begugnas, man ej kan öppna dem, och när man efter sju sorger lyckats i detta, är det rakt omöjligt att kunna påskrutva slangarne, utan vattenledningens arbetare måste under brinnande eldsvåda — om jug så sar säga — sätta sig att fila uppgångorna på kranar och slangar, och till detta åtgär en hel timme! Kan man väl tänka sig något utmärktare i vattenledningsoch eldsläckningsväg! Till all lycka hade Berns för en manad sedan låtit brandlförsäkra hela huset, men han lider i alla fall förlust, ty uu kan hun ej, såsom amnadt varit, öppna lokalen på Karlsdagen, då meningen varit att visa oss hur en vmtertraugard skall se ut, med letvande vexter, träd och blommor; och än mera, vi skulle om aftnarno hu jätt vandra i solsken, åtminstone så pass solsken som vi uodlige kunna astadkomma det, nemligen genom elektriskt hus, för hvilket ändamal en elektrisk apparat, en sol, inköpts sran utlandet och uppsats på sin höga plats i salongen, men det är fara värdt att till och med sjelfva solen tagit skada al elden — det är ju någonting oerhördt! Jalla händelser blir nu lokalens invigning uppskjuten på obestämd tid — någonting som den bekante La Croix bör se med högst blida ögon, ty meningen med lokalen var bland annat äfveu den, att undundraga nämnde herre ett monopolium, hvarpa han i många ar uppskörtat både artister och allmänheten. fn hästveteran. Följande notis meddelas af eid engelskt blad om Cirkus Astley i London, hvilken nyligen blifvit förvandlad till Westminster Theater: -len skildring al Astley skulle vara ofullständig, ifall den ej omnämnde den beromda hvita hästen, hvilken skänkts cirkus af general Elliot. Bemälte hästs litstid osverskred vida den aldersgräns som vanligtvis anses tillhöra djur al hans species. Den var i syrtiotva är vid Cirkus Astley, och i tretio år bidrog den till publikens sorlustelse. Då han pa grund at ålderdom icke längre kunde fortsätta sma öfningar, behöll etablissementet honom som en valförtjent pensionstagare. Först sändes han till ett lanatställe som Astley egdo i gresskapet Surrey; men den gamle skådespelaren hängde hufvudet och suckade, äfven på de setaste gräsängar, efter musikgn, larmet och bravoropen fran amfitcatern. Man var derföre nödsakad att föra honom llbaka till hans stall vid cirkus. Då han mistat sina tänder och icke längre kunde tugga, bestod styrelsen den — ty hafrekrossare voro da ännu ej nppfunna — tvenne tvaskalpunds bröd dagligen, medan damer, herrar och barn tafsade om att traktera honom med tärtor, morötter, äpplen och andra läckerheter, som hästarne svärma för. Då Cirkus Astley är 1794 för första gången brände, var han en af hästarne som räddades, och vid en senare eldsvada, spatserade ban lika lugnt ur det brinnande stallet, som om han utfört ett välinstuderadt konststycke. Då de undra hö starne sago honom visa vägen med så stort lugn, följde de efter honom utan minsta fruktan och bleivo på detta sätt räddade allesammans. Slutligen dog den gamle trotjenaren, och davarande direktören Davis lät af hans hud göra en puka, hvilken skänktes till etablissementet. Ny metod att uppehalla lifvet genom att bänga sig. Det har blifvit ett ordspråk att säga: Hvad gör icke Tysken för pengar? Men nedanstacnde exempel synes utvisa att de gode Tyskarne ötverträtfas af hngelsmånnen. En man vid namn Will Polbock blef nyligen inställd för Polisen i London under anklagelse för det han hade gått omkring och häng! sig sjelf för att förtjena pengar. Ordföranden och all: ahörarne trodde i början att de icke hade hört rätt men det förhöll sig verkligen så, och hans insamling var ganska betydlig. Hans metod, hvilken rekommen deras år dem, som icke hafva någon annan resurs ölri; än repets, var följande. Han uppsökte sig nagot en staka träd vid sidan af vägen. Vid foten af dett träd utströdde han först några sönderrifna stycken a ett papper, som föreställde tragmenter af ett bref til hans hustru, och hvari jemmerligen klagades öfve hans många små barn och hans oförmåga att föda den Härefter satte han verkligen en repsnara om träde! och en annan om sin hals, lade sig så under träde och låg såsom liflös till dess någon passerade förb då han ryckte litet på en arm eller fot för att ådrag sig uppmärksamhet. När nu en resande af medomka för hans belägenhet stadnade och sökte uppväcka he nom, så härmade han sa naturligt en som småningor kommer till lifs, att han väckte det största deltagand Med afbruten stämma omtalade han orsaken till si förtviflan, berättade en lång historia om hustruns oc barnens elände. På detta sätt erhöll han alltid en ick så liten gåfva jemte vackra förmaningar. Han dr detta spel med stor fördel, till dess han en gång hac den oturen att träffa på en person som förr en gån tagit sig af honom. Då ban sålunda blef upptåcl väckte detta så mycken förbittring i hela graunskape att folket så när hade hängt honom på allvar, ti straff för hans bedrägeri: vr