Göteborgsposten – 15 januari 1863, sida 2

— Har konungen dömt mig att höra på ert nonsens? frågade hon med hogdragen ton. Ju langre grefven betraktade henne desto mera beundrade han henne och kände sig brydd. Hon märkte hans förvirring och återtog: — Spela icke längre frestarens roll; ni skulle fåfängt förslösa era granna fraser, min herre. Jag är hvarken fåsang eller ärelysten. Jag blyges icke för min slitna mantel och afundas icke hertiginnor och grefvinnor deras diamanter och grannlåter. Jag skall skatta mig lycklig i den ringaste och obemarktaste ställning i lifvet, såvida mitt samvete icke tvingar mig att rodna för mig sjelf. — Det ar visserligen ädla känslor, mademoiselle, men ni kan icke gå ensam, utan stöd, på den svåra vägen. Clotilda swälog sorgset. — Vet, herr grefve! samvetet som följer mig, ögat som ser mig, rösten som jag hör, munnen som talar till mig, allt är min mors, och således är jag icke ensam. Hennes olycka skall vara mig en varning, och jag vill icke ärfva hennes öde. Mr de Montchenu tänkte att det bästa medlet att tillnarra sig den unga flickans förtroende skulle vara att låtea intressera sig för de minnen hon uppväckte. — Hvilken olycka har då händt henne? frågade han. — Stackars moder! fullföljde Clotilda, fördjupande sig i sina minnen. Hur hon älskade mig! Huru sorgsen och allvarlig hon var, så visste hon dock att finna ett småleende för mina barnsliga lekar, mina nycker och infall. Hon hade fått en skadlig gåfva! Hon var vacker, en verklig skönhet,