Göteborgsposten – 15 januari 1863, sida 2

gjort mig till ett trappsteg för min berres laster, jag har tillbragt årtal med att uppföra en storartad byggnad, och bon skulle på ett ögonblick komma den att ramla? Nej, jag måste sätta upp henne emot Brion och Bonnivet. Han gjorde ett sista försök och sade beslutsamt till Clotilda: — Mademoiselle, ni hatar mig som er fängvaktare, och ni tror att jag är er fiende, icke sannt? Hon svarade icke alls, han fortsatte, utan att förlora koncepterna: — allt detta derföre att jag velat ur ert hjerta upprycka en parasitväxt, en omöjlig kärlek, en af dessa drömmar som bedåra ungdomen. Visserligen är det ljuft att i sällskap med den älskade betrakta stjernorna, att tillsammans inandas blommornas parfymer, att utbyta löften och tårar, att säga hvurandra: Vi äro begge unga och vackra, låtom oss älska. Likväl händer det att den som skulle beskydda den andra stundom glommer att han ingenting eger, och att han måste kämpa för att blott uppehålla sitt eget lif; den som lofvat att blifva sin kärlek trogen ser snart sin vän försvinna, bortförd i en hvirfvel, och andra tillbedjare luta sig till hennes öron. Derefter kommer vintren med sin is; den unga flickan skallrar under sin sommarmantel, hennes skönhet fryser... — Hvad betyder ert gåtfulla språk, herr grefve? afbröt Clotilda. — Slutligen märker hon, tillade grefve Montchenu, men försent att det paradis hvaremot hon hastat är en afgrund och utt man icke hela sitt lif kan sjunga glädjesånger.