Göteborgsposten – 15 januari 1863, sida 2

——— ————2— — —— — — ——— — — — — — —— men hon var from, och under hennes ungdom förjagade bönen ur hennes hjerta de orediga drömmarne, de farliga kärleksbegaren som utbreda sig allestädes. Men ack! Demonen fann en obevakad öppning till hennes fromma hjerta. Vid sjutton års ålder förestod hon redan sin faders hus i Mussy ... Grefve Aurelien darrade; han trodde sig hafva hört galet och upprepade som ett eko: — I Mussy? Clotilda fortfor: — En Söndag gick hon öfver ängen som skiljde hennes hem från valdensernes tempel. Hon hörde skratt och rop och kunde icke afhålla sig från att för ett ögonblick se sig tillbaka. Det var unga ädlingar som spelade boll, och som hollo upp dermed för att betrakta henne. Hon rodnade och blef förvirrad. — En vacker flicka! sade en bland dem. Hon skyndade undan med snabba steg, men hörde att någon kom efter henne, Ilon stannade, ty hon var stolt och modig, och var icke den som lät någon förvlämpa sig. Men den unge mannen var mera rörd och förvirrad än bon. Han höll ett skärp i handen. — Mitt vackra barn, sade han med mild röst, jag har nyss vunnit detta skärp af madame de Ceutals son, och jag har svurit att gifva dlet åt den vackraste bondflicka i Mussy. Min mor ville vägra att emottaga det, men skärpet var redan kastadt öfver hennes hals och fladdrade för vinden. Den unge mannen bade undflytt. Mr de Montehenu hade blifvit blek som döden. Hans knän darrade, och han tycktes vara tillintetgjord. Han af. bröt med dof röst hugenottskan: — Och detta skärp var rödt? (Fartae Y