Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 3

Prolog ) vid invigningen af nya teatern i Kalmar d. 4 Jan. Är konsten ett föraktadt barn, som tigger På torg och gator än sitt knappa bröd, An skälfvande på usel halmbädd ligger, Ett rof för sjukdom, köld och hungersnöd? Skall, långsamt tynande, dess helga gnista Förutan näring slockna till det sista? Och denna tid, som ser hur menskoanden I lifvets tjenst naturen tvingat har, När ånghäst ilar öfver hafven, landen Och tanken blixtsnabbt genom rymden far, Vill han allenast nyttans gudstjenst fira Och hylla blott materiens herrskarspira ? Ej så! Han fattar, att förgängligheten Ar dessa falska gudamakters lott; Han känner, att ett lif för evigheten Ha endast mäktiga idser fått Och att ej dygden blott och sanningsljuset, Men ock det sköna högre är än gruset. Hvarhelst än menskors lefnad sig gestaltar Till ordnadt samhällsskick med fasta drag, Der eger konsten ock sitt eget altar Och olferlågan tänds till dess behag, Och sköna skapelser i dagen träda, Att odla vettet och att sinnet gläda. Ej främling konsten är på Thules stränder; I tid, som flyktat, reen den bofast var. På duken trollas fram af mästarhänder Så mången bild från hädanfarna dar, Och marmorn formar sig för skaparanden Och skaldens sånger klinga öfver landen. Och se, der öppnar sig Thalias salar, Hvad skalden tänkte, lif och sanning får. Hör, det är mensklighetens röst, som talar, Och mensklighetens drug du skåda får. Men skönt kring henne ler en högre dager, Och kring sin tinning bär hon konstens lager. Här kämpar mensklig kraft mot ödets lagar Och faller, stor ännu uti sitt fall, Och brottet segrar, medan oskuld klagar, Men straffet kommer dock, som komma skall. Här fadern hotar och den sköna darrar, Och listen går sin väg bland idel narrar. I ljuset träder fram, hvad djupt i schakten Af menskohjertats dunkla verld sig rör. Med känsla strider känsla vildt om makten, Sin bikt för verlden mensklig svaghet gör. Liffulla bilder för ditt öga draga Och i sin sanning täljes lifvets saga. Ej möter här din blick de kalla dragen Af evigt stum och liflös marmorstod, Ej här, hvad penseln bragte fram i dagen: Ett himmelskt verk, men utan kött och blod. Nej, lifvet andas i Thalias rike Och hvad du skådar är en känslig like. Är den ej mäktig, denna konst, som talar Det sköna språk, ditt hjerta bäst förstår? Ar det ej ljuft, att träda i dess salar, Att känna, hur ditt veka hjerta slår, När konstnärssinnet för dig uppenbarar, Hvad menskors verld af ve och väl försvarar? Och här ej hvardagslefnadens historia Dig möta ses i naken verklighet ; Idcen sprider ju kring den sin gloria Och sätter stämpeln der af evighet ; Ty det är flägten från de högre riken, Som ensam mäktar adla dramatiken. Och skönt är konstnärns kall. Ej skall han skapa Ett verk allen för ögonblickets fröjd, Ej lik en slaf naturen efterapa, Med bildens matta likhet väl förnöjd. Nej, andens lif han i sin verld skall väcka Och vingens flygt utöfver stunden sträcka. Så fjerran skymtar målet, som skall vinnas, Dit konstens son på längtans vingar far. Hvad mer, om det af alla ej kan hinnas? En ädel sträfvan ock sin skönhet har. Och mycket, som ännu i bilden fattas, Skall tiden skänka, om blott konsten skattas. Ty konstens ande eger icke styrkan Att lefva utan kärleks trogna stöd; Han varma hjertan vill och trogen dyrkan, Men hjertats vinterkyla är hans död. Välan, vill du se konstens lifsträd knoppas — O, låt den allt utaf din kärlek hoppas! ) Teaterinvigningen verkställdes, efter hvad vi fört omtalat af Michalska sällskapet, och prologen framdes af nämnde sällskaps mest framstående sujett å jvinnolinien, fru Fehrnström, född Håkansson.