Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 2

sande flickas rättskassenhet, och alla väntade oroliga på hennes svar. — Jag har sett honom! mumlade hon slutligen med så låg och darrande stomma att man snarare gissade än hörde hennes ord, Tystnaden fördubblades bland både soldater och proskriberade. — Kom mitt barn, sade profeten, följ mig! Och han gick tvärt öfver kyrkogården mot det ställe der mr de Pompsrants trupp höll sig. — Clotilde sade han, betrakta noga dessa kavaljerer och dölj icke sanningen för mig. Vi hafva hvarken rättighet att göra oss till en rebells medbrottsliga eller att gifva oskyldiga till pris åt en barbarisk och obillig rättvisa. Den unga flickan trodde sig likasom gå i en dvallik dröm. Allt för många sinnesrörelsar hade en efter annan hopat sig öfver henne. Sjelfva landskapet antog i hennes ögon fantastiska och vidunderliga proportioner. Dessa jernklädda soldatgrupper som tycktes vara så lystna att fulloorda sitt blodiga värf; dessa waldenser och hugenotter som tycktes hafva invigt sig åt en martyrdod — alla dessa föreföllo henne såsom drömbilder belysta af månens bleka strålar och framför de gamla förfallna grafvarne. Hon kunde knappast tro att denna förfärliga situation var verklighet. Hou frågade sig om det väl vore sannt och möjligt, att konungarikets öde berodde af en så ringa flickas vilja som hennes. (Forts.)