Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 2

— Baron DOppedle, du kan öfverloemna oss som ett inringadt villebråd åt dina skyttar, men du kan ej få oss att sätta tro till dina ord. — Låt gå för strid! utbrast Paulin de la Garde, — Ni menade: Låt gå för ett olugtandel rättade kapiten Jonas, men under det vi hugga hål på denna mennisko dam, så skola rebellen och hans eskort vinna terrängen och undslippa 0s8. — Om waldensern menar uppriktigt, så är det lätt att komma till ett slut; utan tvifvel skall han sätta tro till sina egna trosbrödars vittnesbörd. Må han tråga den unga flickan som stöder sig med ryggen mot kyrkogårdsmuren, och som betraktar oss med en så öfverligsen min. Hon har sett konnetabeln i slottet de Montchenu. Vid dessa ord, som yttrades af en okänd röst midt ibland de kungliga bågskyttarne, darrade Clotilda som om man svängt ett draget svärd tätt framför hennes ögon; hon blef förvirrad i djupet af sitt hjerta genom blotta ljudet af denna röst, såväl som genom denna offentliga kallelse, hvilken tvang benno att utgå ur sin obemärkthet för att spela en så förfärlig roll. Ephraim vände sig lifligt mot henne och frågade med kort röst : — Är det sannt, mitt barn? Allas ögon fäste sig nyfikna på den unga hugenottskan, och till och mad de rån soldaterna kunde icke annat än beundra denna bländande och utomordentliga skönhet. Ingen enda kände sig frestad att draga i tvifvelsmål denna förtju