Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 1

och behof inhemtas att till ordinarie statsregleringen erfordras årligen 31.23 7.000 rdr eller för tre år 93,711,000 rdr och att riksgäldskontoret under de tre åren 1864—66 skulle komma att för extra statsregleringen m. m. utbetala 20, O0SS.000 rdr, utom hvad för amortering af ytterligare ifrågasatt jernvägslån be-höfves. Statsutgiftssumman för tre år utgör alltså 113.799, 000 rdr eller i rundt tal 114 millioner, hvilket gör 38 millioner rdr årligen, Nu är af ofvannämnda beräkning klart, att om under en tidrymd af blott 15 år siaten, i stället att årligen upptaga 38 millloner såsom skatt, hvart tredje år upptager 114 millioner såsom amorteringslån, så måste efter analogien: 7 millioner: 38 mill. 64 mill.: x staten göra en besparing af öfver 347 millioner rdr, och är det ingalunda skäl att redan efter 15 är upphöra med finansiela operationer, som lemna så de resultater, utan tvärtom att dermed fortfara så länge det gamla Sverige står. Naturligtvis kunde på så sätt alla skatter efterskänkas, och funnes sådant vara alltför Iberalt och ej med gammal god ordning öfverensstämmande för några bland dem, kunde de upptagas och utlänas såsom nationalegendom emot 6 procents ränta på ränta, hvaraf dock en annuitet borde afsättas såsom nationalbelöning åt den som uppfunnit besparingsmetoden, men generöst försmått att derå taga patent och att uttala sitt: toute contresacon sera poursvivie. Skulle någon af gammal slentrian tycka att man i alla fall och för säkerhets skull ej borde helt och hållet etterskänka ens de skatter, som kunde efterskänkas, utan deraf upptaga åtminstone så mycket som åtginge till de ärliga låneaf betalningarne, så visar sådant, att systemets hela djuphet och snillrikhet ej är tull fullo genomtänkt och uppfattadt. Ja. sjelfva uppfinnaren tyckes till och med ej kunna draga alla konseqvenserna af detsamma. En årlig läneafbetalning kan likaväl som hvarje annan årlig statsutgitt besörjas medelst lånta penningar; man lånar så mycket mera för att bespara eller förtjena ännu mera, och det skall ej dröja sekler innan Sverige har bredvid en otantlig statsskuld, och just genom den, upplagt ännu ofantligare besparingar. Aren skola sålunda sörflyta i fröjd och gamman såväl för alla anslagslystne som för de skattskyldige, hvilka i annat fall skolat så betala siolerna. Det är ej heller vår afsigt av störa glädjen med den lilla anmärkningen, sanningen vill ära, att en besparing som med 6 provents ränta på ränta forst efter 52 år uppgar till 64 millioner rdr, primitivt ej är värd mer än 3 millioner i rundt tal, vederbörande naturligtvis obetaget att roa sig med att beräkna denna besparing med huru stor ränta på ränta som helst för hurn lång tid som helst, i 52, 109 eller 1000 år, endast att statsutgilterna uppskattas efter samma räknemetod. Hvad gora t ex. en enda treårig statsregleringsperiods utgifter 114 milioner rdr med 6 procents ränta på ränta under 52 år? Svar, omkring 2,360 millioner rdr. Bättre än att utav 2 hvart tredje är taga detta belopp folkets fickor (huru ömt och rörande det hållet! är väl att låta folket behålla sina penningar och förkofra dem med högsta ränta, swmt i stället hos utlandet för statsbehofven upplåna penningar till lägsta ränta — in infinitum. Såsom slutsats måste vi lika sjelfbelätet som vär föregångare nämna, att förestående uppsats som blifvit inledd med ett skämt är fullkomligt allvarsaåm, och alltså ej får emottagas såsom en skopa kallt vatten.