Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 3

Från Utlandet. Spänningen mellan Österrike och Preusscn utgör ämne för dagens kommentarier i de utländska tidningarne. Man vill visserligen icke tro att förvecklingen urartat till sådana ytterligheter, som ryktet angifvit, men antager dock som faktum, att en större söndring eger rum emellan de båda tyska potentaterna, hvilken kan blifva utaf afgörande verkan på Tysklands hela inre ställning och måhända ätven till någon del pi dess yttre förhållanden. Visserligen förnekas från ofkiciösa håll denna sak, men det tyckes dock stå fast, att vi här ha framför oss en större söndring eller schism. Det hör emellertid till dagens historia, atv här närmare angifva gången af denna plötsligt framträdande händelse. Det var först den i Frankfurt am Mayn utkommande tidningen Europe, som sramdukade historien om en preussisk note till Österrike, angående hvilken redan förut några rykten varit bland allmänheten gängse. Enligt nämnda tidnings uppgitt, hade den preussiske gesandten i Wien, baron Werther, för omkring 3 veckor sedan uppläst densamma för den österrikiske utrikesministern, gretve Rechberg. I form af föga dolda hotelser uppställer Preussen deri fordringar, genom hvuka dess sedan ett ärhundrade tillbaka hysta drömmar om ett herravälde öfver Tyskland skulle förverkligas. Hr v. Bismarck beklagar sig i sin konungs namn på det bittraste öfver de hinder, som Österrike reser mot Preussens ötvervigt i Tyskland; han anför handelsfördraget med Frankrike och förslaget till delegerade, samt hotar Tyskland med Preussens utträde ur förbundet, i hvilket fall det återfordrar krigsmaterilen ur sorbundsbefästningarne. I händelse at ett anfall på Tyskland skulle den preussiska armåen inskränka sig till att törsvara sitt eget land, med förbehåll, att tå besätta de delar utaf Tyskland, som det finner för godt, åtminstone till Maynlinien. Europe påstär, aw gretve Kechberg begärt afskrift af denna note, hvilken amkrist baron Werther likväl vägrat honom. Den förre förklarade då, att ettersom han efter ett blott föreläsande icke kan noggrannt återupprepa innehållet af en så allvarlig note för kejsaren, så må det vara honom tillåtet, att anse den såsom vore den icke till. Huulla har, försäkrar bladet, den begärda afskritten ej blitvit semnad. HBeetecknande är att ungefär samtidigt en wienerkorresp. skritver till Köln Zeit., att gretve Kechbergs försök till en reform i föroundsförfattningen hålla på att alldeles stranda, nvaröfver Recnberg naturligtvis är allt annat än belåten. Emellertid räknar Rechberg nu sina trogna och finner bland dem förnämligast Bayern och Wörtemberg, af hvilka Bayern, oaktadt Preussens alla öfvertalningsförsök i afseende på handelstördraget med Frankrike, troget håller sig till Österrikes fana. — Såsom läsaren finner, har man ej ondt om brännämnen, ifall någon ärelysten och djerf statsspelare skulle vilja våga ett parti. Den under grefve Rechbergs anspicier i Wien utkommande General-Correspondenzinnehåller en ötversigt af situationen i Europa, hvilken är af ett visst intresse såsom lemnande redogörelse för Osterrikes uppfattning af de brännande frågorna. Öfversigten är af denna lydelse: Den kardinalfrågan, huruvida den europeiska freden skall kunna bibehållas för den tid, som vi enligt bankakton behöfva för valutans fullkomliga återställande, sysselsätter många sinnen. Intet jordiskt förstånd kan lemna svar på denna fråga, och den måste riktas så, huruvida vi under det nyss inträdda året kunna hoppas, att få glädja oss åt fredens ostörda välsignelser. Ett år är redan ganska mycket i vår tid med de snabba förbindelserna. Alla sannolikhetsskäl tala för att den europeiska freden icke skall under detsamma bli störd, och ännu mindre Österrike behöfva invecklas i ett krig. På förhand må anmärkas, att ingen stats finanser förutom den engelska äro i stånd, att utan fullkomlig ruin kunna föra ett om än blott tvårigt europeiskt krig; och att man af det sista italienska krigets korta varaktighet alls icke behöfva det ringaste sluta till, att andra krig skulle ändas lika fort. För ingen europeisk fastlandsstat och icke heller för England ges det något pris, hvars ernående skulle kunna uppväga kostnaderna för blott ett halfårs, och så mycket mindre för ett flerårigt krig. Man skall derföre på alla håll taga sig väl I akt för att uppgräfva krigsgudens svärd, Det enda, som verkligen skulle kunna ställa i fråga hela det nuvarande statsförhållandet inom vår verldsdel, vore sådana oanade händelser, som måste inträda, för att låta det turkiska riket sönderfalla i sig sjelft, men äfven i detta knappast tänkbara, fall skulle stormakterna först provisoriskt öfverenskomma angående det europeiska Turkiets öde och ett krigstillstand mellan stormakterna behöfde ej så snart inträda. Alla andra sväfvande europeiska srågor äro ej starka, icke brännande, ja, icke ens nog invecklade, för att kunna lösas genom svärdet allena. För det ödes skull som Grekland bere