Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 2

efter män som äro vida underlagsna er, som ni idag knappt kan anse som jemlikar; en dag skall det icke längre vara mr de Montchenu, utan ni sjelf, mr Didier, som skall anklaga mig för att hafva varit er onda genius! — Ni smädar kärleken och ni gör mig stor orätt, Clotilda! utbrast den unge mannen med sväfvande röst. — Ack! sade hon qväfvande ännu en snyftning, min! arma mor bade ingifvelsens och forutseendets gåfvor, och mina trosbröder hafva försäkrat att denna skadliga förmåga: öfverflyttats på mig. i — Förjaga dessa drömmar och fantomer, återtog Didier ömt. Hvad våra förföljare angår, så trotsar jag dem att rycka er ur mina armar. i — Hvad ämnar ni göra? frågade Clotilda. — Ack, medlet är enkelt och lätt, min älskade vän, sade han tryckande henne till sitt hjerta som om han velat försvara henne mot någon osynlig fiende. Hör: den skygga dofhjerten som så snabbt genomlöper skogen och går att släcka sin törst i den ensliga källan, det ilska vildsvinet, som under sitt rasande lopp nedbryer hela träd, den uthungrade vargen som trotsar herden och hundarne, alla äro ämnade att falla för kulan eller jigarens knif, eller huru? Men insekten som krälar i gräset. Uer blomman som knoppas och vissnar på den otillgängliga bergsspetsen, hvad hafva de väl att frukta? Sjelfva himlens orkan vördar dem. Nåväl! Låtom oss göra oss så odmj ka, så små, att intet afundsamt öga märker ose, att vårt lif förflyter så doldt som ett hemligt brott. Att lefva okan midt i menniskohvimlet, det ör att undvika olyckan.