Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 2

— Det är en dröm, mr Didier; ni är en tapper och irorik ädlings son, och ni kan icke nedsänka er till ett så lågt och obemärkt lif. Den unge mannen kastade på henne en glödande blick och återtog med hänförelse: —— — Jag okall icke sky min faders minne, Clotilda. Jag skall blifva soldat; jag skall lefva af min värja, och fast jag kastar en slöja öfver mina förfäder och mitt fosterland, så skall jag likväl ingalunda göra mig ovärdig någondera. Skulle ni frukta att sofva under samma tält och under beskydd af en condottieri, som fritt skulle välja sin fana och sin general? — Jag är dömd till ett irrande öde svarade hon undergifvet, men jag bör försvara er emot er sjelf. Kärleken är en sällsam dårskap, och jag vill bota er för denna dårskap. Vet, monsieur Didier, att jag skulle blygas att fästa mig vid er som en kedja, som i dag lätt och i morgon tung skulle fjettra er för hela ert lif. Likväl skulle jag dö, om jag emottoge er kärlek och funne mig en dag besviken derpä. Min ungdom har varit dlyster och sorglig; jag har lärt känna sorgen och bönen, men ungdomens smålcende och glädje har jag aldrig kännt. IVarföre skulle jag då nu söka värma mig i skenet af en sol som nödvändigt måste slockna? Hvarföre skulle jag i utbyt mot er ädla ombot ådraga er förföljelse, elände och kanlända martyrdom? Nej, det är bättre att vi skiljas! Ert miane skall stå rent och heligt för min själ. — Ab, ni förstår aig icke, Clotilda! utropade den unge